Nobelmiddag à la Pocketpinglorna!

Hedvig N

nobelPå dagen 110 år efter att Selma Lagerlöf mottog nobelpriset som första kvinna träffades vi hos Anna för att fira. Istället för att läsa en gemensam bok skulle vi inför denna pingelträff ha läst valfri kvinnlig nobelpristagare. Det finns ju inte så många att välja på, så vi lyckades täcka ungefär hälften!

Kvällen började lite tossigt. Ursprungsplanen var att klä upp oss i våra pingeluniformer (prickiga, ärmlösa linneklänningar som inköptes av en torghandlare i våras) samt boa, tiara och ordensband. (mer…)

Makten – omvänd könsordning i Atwoods anda

Hedvig N

maktenAtwood-nördar som vi alla är i den här bokklubben har vi träffats lite extra i september. Samma kväll som Margaret Atwood släppte sin efterlängtade uppföljare till A Handmaids Tale world wide tillhörde vi den tappra skara som såg henne presentera boken Live on Cinemas på stadsbiblioteket i Karlstad. Och döm om vår förtjusning när hon passade på att tipsa om just den bok vi läst inför vår senaste träff: Makten av Naomi Alderman!

”Årets bok för alla feminister” har den tydligen kallats i Borås tidning. Men på vår senaste träff hemma hos Kia var vi inte så säkra på om det stämmer. Snarare är det en bok om just det som titeln säger: Makten – här manifesterad i ett fysiskt övertag – och hur den korrumperar, oavsett kön.

Makten är en lek med könsroller – ponera att det var kvinnor som hade det fysiska övertaget gentemot män – vad skulle hända då? I denna berättelse handlar det om ”härvor” – ett nytt slags organ som författaren fantiserat fram. Det sitter vid nyckelbenet hos kvinnor och ger dem möjlighet att skicka ut elektriska stötar, som kan vara allt från obehagliga till dödande. Genom denna dödliga makt som kvinnor plötsligt får vänds hela världen långsamt upp och ned. Män förtrycks, utsätts för sexuella övergrepp, mördas bestialiskt, sätts under kvinnliga förmyndare – kort sagt allt det som händer kvinnor världen över idag.  (mer…)

15-årsjubileum firas med två bra böcker

Katarina L
Kvällen till ära firar vi med Smirnoff-drinkar.

Kvällen till ära firar vi med Smirnoff-drinkar.

Vi träffas för att fira Pocketpinglornas 15-årsjubileum och har två bra läsupplevelser i bagaget. ”Jag for ner till bron” av Karin Smirnoff och ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg. Efter snittar med renkött och lax och Smirnoffdrinkar med lingon känner vi oss i tillräcklig Norrlandsstämning för att diskutera boken om janakippo som åker hem till sin hemby i Norrbotten. Alla tycker att boken är underbar, ibland blir det som en skröna men det är en fantastisk berättelse och närvarande och äkta skildringar av människor och miljöer. Människorna skildras med sina brister och sin fulhet. Bygden likaså. Mitt i all misär finns styrka och livskraft. Smirnoff använder sig av stilistiska grepp som känns ovant men passar bra. Namn skrivs ihop och med gemener. Vi resonerar lite kring vad avsikten är att göra så? Kanske är det så man pratar i de små byarna i norr, där släktens efternamn säger något om vem man är. En del ord förstår vi inte. Vad är egentligen en ”karkad” tavla. Och vad betyder det att ”gå över röckan”. Vi googlar, men hon kanske är ny på jobbet…. även Google är svarslös. Slutet tycker vi blir lite väl tillrättalagt – för mycket Hollywoodslut. Men Katarina som även läst bok två är lika begeistrad över den och lovar att berättelsen forsätter i samma goda anda av sprudlande berättarlust. Vi ger boken fem pinglor.

fullsizeoutput_1848

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg är vi inte lika överens om. Stridsberg har inspirerats av det omtalade styckmordet på Catrine da Costa på 80-talet. Några tycker det är fantastiskt hur författaren lyckas leva sig in i romanpersonernas liv och hur berättarjaget rör sig fram och tillbaka i tid och rum före, under och efter döden. Men vi är kluvna till hur hon beskriver det hemska bestialiska styckmordet så vackert och poetiskt. Det är så äckligt, osmakligt och avskyvärt men ändå så vackert. Några av oss tycker att det är lite att frossa i utsatta kvinnors värnlöshet. Delarna som handlar om drogberoendet är också märkligt nog vackert skildrade. Några av oss tyckte det var lite segt och alla har inte ens läst ut boken. Men Stridsberg lyckas skildra människorna som lever i stor misär väldigt mänskligt. Hon väljer också att fokusera på  att beskriva offret och inte förövaren. Vi ger boken fyra pinglor.

Betraktelser från kvällen: fyra av sex pinglor trivdes i sin nya ”uniform”, en bekväm linneklänning som är skön varma sommardagar.

Vi avslutade kvällen med ett bokquiz där vi läste första stycket i ett 15-tal av de böcker vi läst under åren. Det gällde att först spika titel och författare. Det var så roligt så vi tappade räkningen på poängen – men någon av oss vann. Det var en fin nostalgitripp.

 

Fransesca – perfekt kickstart för sommarläsningen

Hedvig N

fransescaJag läser nästan aldrig deckare längre. Drabbades tyvärr av deckarmättnad för många år sen. Men när Lina Bengtsdotter kom ut med sin debut Annabelle för nåt år sen var jag tvungen att göra ett undantag. Lina är nämligen från Gullspång – en kommun jag har starka kopplingar till – och boken utspelade sig där.

Nu har jag läst uppföljaren Fransesca (Forum förlag) som också utspelar sig i Gullspång. Den unga Stockholmspolisen Charlie Lager återvänder här till sin barndomsort  (mer…)

Tankar efter ett minimaraton med Handmaid’s Tale

Hedvig N

handmaid´s taleThe Handmaid’s Tale säsong 3 har nu startat på HBO och det firade jag genom att se tre avsnitt på raken. I väntan på fortsättningen plockade jag fram mitt ex av boken för jag ville kolla en sak jag kom ihåg. Jag mindes att jag särskilt studsat till över en passus i epilogen, som är intressant för den är sådär Atwoodskt absurd.

Det är i sista kapitlet som hela historien knyts ihop genom ett forskarsymposium i framtiden. En så kallad ”Gileadforskare” föreläser om de brev de hittat efter en gömd flykting från Gilead – vittnesmålet som blev Tjänarinnas berättelse. Enligt forskaren ska de ”inte fälla moraliska domar”, för de är ”kulturspecifika”, och man ska inte ”fördöma, utan förstå” Gilead. ( se bild ) Och dessa uttalanden möts av applåder från de församlade forskarna.

Som jag uppfattar det riktar Margaret Atwood här en välriktad spark (mer…)