Jag och poesi – nähä! Eller kanske…

Idag har jag haft ynnesten att träffa en härligt inspirerande person som låtit mig skriva poesi. Eftersom jag imorgon firar 21-årsjubileum med min make kanske en nyskriven dikt är den ultimata kärleksgåvan. (Det faktum att jag kommit ihåg detta datum först efter att butikerna stängt är ytterligare en bra anledning.)

Handen på hjärtat – poesi har aldrig varit min grej. Det är liksom för omständligt, otydligt och flummigt för en hetsig, pang-på-rödbetan-personlighet som mig själv. (Ja min självinsikt är det i alla fall inget fel på, även om mitt minne verkar ha en stor portion förbättringspotential.)

Dagens skrivövning gav mig, i all sin enkelhet, dock en påminnelse om att skrivande kan vara en härlig totalt nyttolös och schåsfri aktivitet. Jobbar man med kommunikation är det lätt att glömma bort det, eftersom varje ord och formulering då har ett syfte, ska tillgodose ett behov eller är ett led i ett strategiarbete.

Hamlet är ju vacker
Jag försöker dra mig till minnes när jag senast upplevde den där härligt rusiga känslan man kan få av att höra en vacker text framföras. När orden flödar och bubblar fram, fyller rummet, skapar förväntningar, spänning och lycka, man vill liksom inte att det ska sluta…

För mig var det när orden kom ur Jude Laws mun på en scen i NY i höstas. I rollen som Hamlet trollband han publiken. (Och det var faktiskt inte bara för att han var hopplöst snygg!) Karln fyllde rummet med ord med en känsla utan motstycke.

Eftertankens kranka blekhet
Givetvis var texten en stor anledning till upplevelsen och att Willi’s pjäs har si så där 400-år på nacken gör mig om möjligt ännu mer imponerad.

Visste du förresten att citatet inte alls handlar om att vara efterklok, utan om att för mycket grubblande leder till obeslutsamheten och hämmad handlingskraft. Ett konstaterande helt i min smak! Läs och njut:

Så gör oss samvet till pultroner alla,
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver,
Och företag af merg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Smultron äro söta
Okey om det ska bli någon kärleksdikt till maken innan det är dags att somna är det bästa att jag sätter fart. Hur skriver man något vackert om Björneborgsparken på en gymnasieskolavslutning, punköl och tafatta kyssar på en parkbänk?

Kanske lika bra att jag kör på en gammal goding med ett budskap som är omöjligt att misstolka:

Rosor äro röda,
violer äro blå,
smultron äro söta
och du likaså.

Ja så får det bli – det är ju tanken som räknas…

Pia W

Kommentarer: 6

  1. avatar
    Hedvig Nilsson 2010-06-10 at 07:50

    Va fint, Pia! 😉

    Jag läser inte mycket poesi själv, men jag tycker riktigt bra poesi borde betraktas på samma sätt som musik. Det ska sätta sig på hjärnan, som en bra refräng. Till exempel:

    ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Man ser ju inga stjärnor, där inget mörker är” (Erik Blomberg)

    eller

    ”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka” (Karin Boye)

    eller

    ”Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. (Gustaf Fröding)

    …som f.ö. skulle ha fyllt 150 i år. Firas stort här hemma i Karlstad!

  2. avatar
    Pia 2010-06-10 at 10:16

    Woops 22 år var det visst-räknade fel…

  3. avatar
    Mia 2010-06-11 at 08:28

    En annan variant är ”Estradpoesi” som utmanar den traditionella diktkonsten något. Har ni lyssnat/sett på det någongång? Poeten som estradör på en scen framförande sina dikter under skenbar improvisation ibland nästan under hiphop-liknade former. Det är ofta jättehäftigt att lyssna till!

    Vi hade för ett par år sedan estradpoeten Daniel Boyacioglu på skolan och han fick igång hela aulan. Hans dikter är långa, böljande och rytmiska med oväntade bilder.

    En annan i samma genre är Bob Hansson med ett nästan eget språk som flödar av nybildningar.

    Ska vi hållas oss tilll Värmland så har vi allkonstnären Ismael Ataria (artistnamn) från Hagfors som framför sina dikter på scen. Googla och se/lyssna!

    Med detta ville jag bara säga att poesi kan vara så mycket. Min personliga favorit är annars Maria Wine!

  4. avatar
    Hedvig Nilsson 2010-06-14 at 09:04

    Mia, den där dikten som en av era elever vann förstapris med när Daniel Boyacioglu var hos er var SÅ bra! Otroligt med tanke på att han aldrig testat att skriva poesi förut. Så det gäller väl att ha bra lärare :-).

    Hur var det den gick nu igen? Nåt med att de satt i en bil så nära att bara ord rymdes mellan deras läppar och att de i slutet ”frontalkrockade med solnedgången” ? Kan man läsa den på nätet nånstans?

  5. avatar
    Mia 2010-06-14 at 09:47

    Osäker på var man kan hitta den på nätet Hedvig det var ju ett par år sedan han var hos oss. Turnén kallades ”poetry slam” och var i samarbete med någon som jag inte minns vem. Det var inte heller min elev så jag kommer inte ihåg namnet. Tror faktiskt också att de var två stycken som skrivit tillsammans.

    Det var riktigt bra! Jag minns att de skrev på sina mobiler och sedan skicka sms som han projicerade på stor duk framme på scenen.

  6. avatar
    Anna 2010-06-29 at 03:54

    Kanske vore det något för pinglorna att hugga tag i? Läsa poesi? Det gör jag aldrig. Får nog leta reda på Maria Wine på bibblan imorgon!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *