Bassängböcker från Skottland och Italien

Jag har en bekännelse att göra. Jag har varit en mycket dålig Pocketpingla det senaste året. Men som flera av er skrivit redan så gör ju semester under för läslustan. Till sol och bad passar deckare bra, så inför Mallorcaresan tog jag med två som nyligen kommit ut i pocket: “Rättvisans mörker” av Donna Leon, och “I midnattens stillhet” av Denise Mina. Trista titlar, javisst, men jag sträckläste!

Den första boken “Rättvisans mörker” var ett säkert kort. Jag har läst det mesta av Donna Leon och behållningen är  miljöbeskrivningen av Venedig, där hennes poliskommisarie Brunetti bor. Brunetti är nåt så ovanligt i deckarsammahang som en harmonisk och lyckligt gift familjefar, och den mat som hans fru lagar får det att vattnas i munnen på läsaren. Också de små transportsträckorna, där Brunneti åker gondol eller går in på ett café och äter sin frukost med Espresso är perfekt semesterläsning. Själva deckarhistorierna lämnar  ibland en del i övrigt att önska. Det är inte alltid Leon får ihop sina pussel. I den senaste boken jag läste fick man inte ens veta vem mördaren var, och sånt gör mig ruskigt irriterad. I “Rättvisans mörker” har hon höjt sig ett snäpp och boken får ett vettigt slut, även om mördarna återigen undkommer rättvisan (därav titeln). Donna Leon är amerikanska men bor i Italien sen många år och hennes böcker vittnar om en hatkärlek till sitt nya land. Det finns en stor uppgivenhet när det handlar om maffian, korruptionen och rättvisan i Italien. Jag tror hon försöker skriva sina böcker med Hemingways “Isbergsteknik” – att inte berätta för mycket utan låta läsarna tänka själva. Det funkar sådär.

Den andra boken följer en helt annan deckartradition, den lite smutsigare och råare från Skottland. Denise Mina beskriver i “I midnattens stillhet” ett multikulturellt, modernt Glasgow. Två pistolbeväpnade, maskerade män stormar ett hem där en familj från Uganda bor, de skjuter en dotter och kidnappar den gamla pappan med ett krav på 2 miljoner pund i lösensumma – en orimlig summa att betala.  Huvudpersonen här, Alex Morrow är en ung, arg och tuff polisinspektör, en riktigt bitch egentligen. Med hjälp av sina nära kontakter i den undre världen lyckas hon nysta upp en härva av familjesvek och lögner. Flera andra skickligt tecknade karaktärer får starka roller i storyn. Den här boken läser man inte för myspysiga miljöskildringar, och definitivt inte av kulinariska skäl (Vad Alex och de andra äter är höljt i dunkel). Här är det historien, pusslet som gör boken värd att läsa, samt personteckningarna. Har inte läst någon bok av Denise Mina tidigare, men nu ska hon få en stor plats i deckarhyllan hemma hos mig!