Opersonliga karaktärer i Paganinikontraktet

Paganinikontraktet är ännu bättre än pseudonymen Lars Keplers första, Hypnotisören. Det är oavbrutet spännande och dramaturgiskt skickligt uppbyggt. Språket är snyggt och det är driv i handlingen. Huvudpersonen Penelophe är ordförande i Svenska freds-och skiljedomsföreningen och åker ut på en båttur med sin pojkvän och syster, vilket är början på en mardrömsjakt med många dödsoffer.

Den enda invändningen jag har är att jag inte förmår att känna med huvudpersonerna, poliserna Joona Linna och Saga Bauer.  Det är karaktärer utan känslor och tankar, vilket gör att det blir väldigt ytliga personbeskrivningar. Både handlingen och huvudpersonerna är som gjorda för en Hollywoodfilm, med snygga skådelspelare i rollerna. Joona Linna är ju en hjälte som aldrig har fel, är tuff och hanterar både kampsport och vapen som någon slags Jason Bourne. I den här boken får han också samarbeta med en ny kvinnlig kollega, Saga Bauer på SÄPO. Hon är barnbarn till konstnären John Bauer, ser ut som Tuvstarr med sitt lockiga ljusa hår som når ner till midjan och har inflätade band. Hon är dessutom terroristexpert och förundersökningsledare trots sina blotta 25 år och håller på med boxning. De är alltså nästan lite för perfekta och man kan se dem framför sig, men de har väldigt lite känsloliv och blir därför opersonliga.

Det bästa med Paganinikontraktet är det allvarliga ämnet som engagerar, nämligen vapensmuggling till krigförande länder. Efter att ha läst boken vet jag att det säljs vapen för över 1200 miljarder kronor varje år och att Sverige hör till världens nio största vapenexporterande länder. Det tycker jag känns osmakligt.

Katarina L

Kommentarer: 2

  1. avatar
    Hedvig B 2010-07-30 at 11:42

    Man kanske borde läsa Keplers böcker ändå då… Jag läste faktikst aldrig Hypnositören, hörde ganska mycket negativt om den som att den skulle vara omotiverat våldsam osv. Men det kanske inte stämmer? Blev lite nyfiken på Paganinikontraktet nu…

  2. avatar
    Kia 2010-08-17 at 06:52

    Förväntningarna när jag skulle lyssna på Hypnotisören var skyhöga…. Kanske var det därför som jag blev så besviken! Jag fick aldrig någon känsla för karaktärerna, struntade lite grann i hur det gick för dom. Men man kan ju ge Kepler en ny chans för det… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *