Miss Litt On Demand!
En bokgenre som fascinerar mig just nu är fenomenet Miss Litt, misärlitteratur. Varför vill alla läsa om andras olycka och trassliga barndom?
Det senaste kända exemplet är skådespelaren Morgan Allings “Kriget är slut”. Boken handlar om en uppväxt som fosterhemsbarn. Han beskriver en barndom fylld med övergrepp, missbruk och bollande mellan olika fosterhem. Ämnet känns väldigt aktuell med tanke på Uppdrag gransknings upprörande reportage om Marks kommun, där två små barn rycktes ur det familjehem de vuxit upp i utan förvarning och vettig anledning.
Men “Kriget är slut” är bara en i raden av liknande böcker, och den mest kända i genren är väl bestsellern “Pojken som kallades Det“. Tydligen är den här sortens böcker särskilt populära bland ungdomar. Varför?
Att människor vill skriva dem är lättare att förstå. Självklart är det ett sätt att bearbeta och “skriva av sig”. Många är dock inte kändisar som Morgan Alling, så deras böcker hittar man på andra, mindre förlag. Ett såndant är Pond förlag i Kolmården som gett ut flera Miss Litt-böcker, med “Print on Demand”-teknik. Personer med författarambitioner vänder sig till dem för att få sina självupplevda berättelser tryckta, till att börja med bara i ca 50 exemplar. Via internet och på andra sätt kan man sen upparbeta ett läsarintresse, och trycka fler.
Två titlar är “Ond kärlek” och “Välsignade barn”, som båda handlar om självupplevda sexövergrepp i barndomen. Senaste exemplet är 22-åriga Linn Markstedts “Under min hud”. Hon har också en blogg med samma namn där hon skildrar sin uppväxt med psykiska problem. Enligt förläggaren Pehr Hasselrot, fotograf, filmare och författare som driver Pond hade Linn inte de pengar som krävdes. Men han tryckte hennes bok ändå:
– Budskapet är viktigast, det är mitt motto. Många i samma situation har hört av sig på Linns blogg och därför ställde jag upp för henne ekonomiskt. Den psykiska nöden är hisklig i Sverige! säger Pehr Hasselrot.
Räkna alltså med att Miss Litt-trenden med tragiska självbiografier fortsätter. Och nog är det positivt att vem som helst numera kan ge ut en riktig bok, utan att vara kändis, rik eller passera de stora förlagens nålsöga?
Känner även igen trenden bland sommarpratarna de senaste åren…
Den här typen av böcker har länge varit populära bland eleverna. “Pojken som kalldes det” och även “Bakom stängda dörrar”.
Ett viktigt kriterie för dem är också att boken ska vara “sann” annars är det inte bra. De vill gärna få bekräftat att det som de läser om har hänt på riktigt. Spelar det någon roll undrar jag då? Om du berörs av berättelsen, räcker inte det? Nej, boken blir bra bara om det verkligen har hänt på riktigt.
Märkligt tycker jag! Men jag drar mig även till minnes diskussionen som vi pocketpinglor hade efter att ha läst “Vi måste tala om Kevin” där en del kände sig “lurade” av att boken visade sig vara fiktion.