Så svart, snuskigt och skrämmande

När jag läser Birgitta Anderssons roman Blondie (Lind & co förlag), som handlar om hennes eget liv som prostituerad, narkoman och kriminell vill jag värja mig. Det är för påträngande, närgånget, hemskt. På framsidan står det ”Baserad på en sann historia”, vad skönt, då är det kanske lite överdrivet – hon är kanske mytoman? I eftertexten står det dock: ”Detta är en sann historia – men ändå inte riktigt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre… ” Jag känner mig beklämd efter att ha läst boken och tappar tron på samhället och människan som i grunden god.

Birgitta Andersson växer upp med en ensamståde mamma under knappa förhållanden. Som 7-åring blir hon våldtagen i en trappuppgång, som 9-åring rymmer hon hemifrån och blir våldtagen igen av en lastbilschaufför. Som 12-åring säljer hon sin kropp till alkoholister i grannskapets park. De utnyttjar henne på löpande band – den siste avslutar med att kissa på henne. Illaluktande, koncentrerat fyllepiss.

Birgitta Andersson blir narkoman och kriminell och beskriver en period av över 15 år då hon åker ut och in på fängelse och psykiatrisk klinik. Hon är smart men trots alla chanser hon får skadar hon sig själv hela tiden genom att välja knarket eller fel män. Hon får barn men tvingas lämna dem ifrån sig. Jag blir arg när jag läser om hur hon förstör för sig själv och förstår att det aldrig går att hämta sig från en sådan uppväxt. Hur kan man förstå sitt värde som människa efter en sån behandling?

Birgitta Andersson går inte under. Till slut blir hon fri från narkotikamissbruket, men beskriver hur alkohol och det framgångsrika arbetet som redaktör och byrådirektör blir en annan drog. Till slut tar hon jobb som städerska och finner någon slags ro. Boken är inte någon skönläsning. Det är rättframt och rakt upp och ner berättat av någon som vill lätta sitt hjärta. Det är ett viktigt samtidsdokument av en verklighet vi aldrig ser. Jag tänker – att överleva det hon har gått igenom är mer än någon kan begära.

Katarina L

1 kommentar

  1. avatar
    Karin H 2011-01-28 at 10:16

    Den här boken har jag läst om och varit nyfiken på. Men vet inte om jag orkar läsa. Samtidigt kan jag känna att det är ens förbannade skyldighet att läsa en skildring som visar en verklighet man inte vill låtsas om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *