Vredens tid- en aning klichéartad

Jag har läst Vredens Tid av Stefan Tegenfalk utgiven på Massolit förlag. Det är hans debutthriller och den första boken i en triologi  med den äldre och cyniske kommissarie Walter Gröhn och den unga och begåvade praktikanten Jonna de Brugge i huvudrollerna.  Ja, ni hör ju redan på inledningen att boken är lite för klichéartad för min smak.

Själva intrigen är i och för sig spännande. Den tar sin utgångspunkt i en krock som sker på en glest trafikerad väg 2004. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord- en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han har begått brottet. Detta är det första mordet i en serie brutala mord som alla verkar lika oförklarliga. Men tillsammans med den som sagt UNGA och BEGÅVADE KVINNLIGA praktikanten börjar Walter att nysta bakåt i tiden. Walter är känd för att vara en av de bästa mordutredarna och har en hög frekvens vad gäller antal lösta brott. Men han är också kontroversiell inom poliskåren då han gärna tar till okonventionella metoder. Hans chef låter honom dock hållas så länge han inte passerar allt för långt över lagens gräns. Walter är ensam, överviktig och han sörjer sitt livs kärlek som dött några år tidigare (oklart hur, men man anar att det kom plötsligt).

Känns beskrivningen av kriminalkommissarien igen? När jag läste de första kapitlen så låg jag och funderade på varför det finns en sådan förkärlek att beskriva kriminalkomissarier på det här sättet? Jag ska väl i och för sig erkänna att jag inte är någon specialist på genren kriminalromaner, men jag har ju till exempel läst några Henning Mankell och lärt känna Kurt Wallander, jag har även läst Roslund och Hellström och stiftat bekantskap med Ewert Grens och för mig skulle Walter Gröhn, Ewert Grens och Kurt Wallander kunna vara nästan samma person… Men det kanske är så de är krimminalkommissarierna?  Runt 60, ensamma och överviktiga, arbetandes med udda utredningsmetoder? Vad vet jag, jag känner ju inte så många privat…  Men tänk vad överraskad jag hade blivit om huvudpersonen hade varit en äldre, kvinnlig krimminalkommissarie som får hjälp av en ung, manlig adept… Ja, det var bara en tanke…

Nåväl, själva storyn är som sagt ganska spännande och det märks att Stefan Tegenfalk gjort mycket reserach både vad gäller polisarbete och vetenskapligt arbete. Sättet som mördaren begår brottet är också intressant (utan att avslöja för mycket handlar det om att manipulera andra…)

Så trots allt är jag faktiskt lite nyfiken på del två (Nirvanaprojektet) och del tre (Den felande länken).

Hedvig B

Kommentarer: 8

  1. avatar
    Mia 2011-01-23 at 05:02

    Ja, visst vore det uppfriskande med en äldre medelålders kvinnlig kriminalare som dessutom hade hälsoproblem, rökte för mycket och småsöp. 🙂 Känns inte som om det skulle vara så accepterat dock. Speciellt inte om hon desutom hade en ung nyexaminerad adept och körde med. Nej, så långt har vi inte kommit i jämställdhetstänket än. Äldre kvinnliga lösare av brott har vi visserligen stött på tex. Miss Marple, men hon är bara lite udda på ett så där småcharmigt sätt.

  2. avatar
    Feuerzeug 2011-01-23 at 07:46

    Ja.. samma här. Jag har mycket kritik, men också en stark längtan efter andra boken av de tre.

    Med mer karaktärsutveckling och lite mindre darlings så blir det nog bra.

    http://feuerzeug.wordpress.com/2011/01/17/vredens-tid-en-bra-borjan-som-maste-bli-battre/

  3. avatar
    Feuerzeug 2011-01-23 at 07:48

    Tumme upp förresten för en äldre, rökande kriminalare med hälsoproblem som också innehar kvinnligt könsorgan. Gärna med en ung manlig adept att hunsa.

    Tammefan, det skulle jag verkligen läsa!

    Den av er som skriver boken först sitter på en guldgruva.

  4. avatar
    Hedvig B 2011-01-23 at 08:04

    Mia: Ja visst vore det kul!? Skulle kunna vara ett intressant jämställdhetsprojekt i skolan: skriv om ett par kapitel i en kriminalroman och kasta om könsrollerna samt beskrivningarna av karaktärerna…

    Feuerzeug: Håller helt med dig, färre darlings… Det blir lite för mycket researchredovisning stundtals tex… Men som sagt, man vill ju gärna veta hur den här historien slutar trots allt…
    Och ja man kanske skulle anta utmaningen om den dekadenta kvinnliga kriminalaren…

  5. avatar
    Annika 2011-01-24 at 07:37

    Väldigt många inlägg har handlat om Vredens tid på sistone och det verkar finnas lika många åsikter om boken som det antal bloggare som har bloggat om den. Naturligtvis har även jag boken hemma men den får vänta en stund då jag har ganska många böcker som står före i läskön.

    Vad gäller medelålders kvinnliga kriminalkommissarier som såväl dricker och röker för mycket så finns hon redan. Carol Jordan i Val McDermids böcker är precis en sådan som röker så fort hon får chansen och hon spottar minsann inte i glaset då hon gärna tar sig en hutt från flaskan som hon har gömt i skrivbordslådan på jobbet. Ett vinglas eller två på kvällen är hon inte heller främmande för. Dessutom samarbetar hon med den yngre psykologen Tony Hill som hon visserligen inte hunsar med. Det gör hon däremot med de yngre manliga förmågorna på polishuset.

  6. avatar
    Boklusen 2011-01-25 at 09:13

    Jag har också läst och recenserat den. Jag tycker att det är för många klichéer i en och samma bok även om det är ett bra driv och flyt i boken!

  7. avatar
    Hedvig 2011-01-26 at 12:04

    När det gäller kvinnliga brottlösare i kriminalromaner tror jag tyvärr att det är förlagen som sätter käppar i hjulet. Dom säljer inte lika bra! Om dom inte är unga och exceptionellt snygga förstås…
    Jag intervjuade Tove Klackenberg som skrivit tre deckare, och hon berättade att hennes huvudfigur från början var kalkerad efter henne själv, en kvinnlig advokat i 50-årsåldern som bodde ensam i en gård på landet med sina får. Förlaget tyckte boken var bra (”Påtaglig risk att skada”- en mycket bra deckare) men ville bara ge ut den om hon skrev om den, med en ny huvudfigur. Det blev ”Svea Duval” – en mörkhyad, supersnygg ung åklagare som tyvärr känns totalt o-trovärdig i själva historien. Det enda dåliga med den boken.

  8. avatar
    Katarina Lindström 2011-01-28 at 06:10

    Jag vet inte om jag själv vill läsa om en 50-årig överviktig, supande, kvinnlig kriminalkommissarie som lyssnar på opera. Tycker män att de kan identifiera sig med dessa figurer? Håller med om att det verkligen är klichéartat. Speglar väl tyvärr vårt samhälle av idag där en överviktig, äldre man med en spännande karriär och pengar är attraktiv – en kvinna är det inte.
    Tack och lov finns det lite kvinnor i kriminallitteraturen som inte är snygga och perfekta:
    Barbara Havers (Elisabeth George), tjock, ful, aggressiv.
    Annika Bengtzon (Liza Marklund) stressad, snyftig, slav under moderskraven, panikångest.
    Paddy Meehan (Denise Mina) Tjock, viktfixerad, naiv, dricker för mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *