Lynley är tillbaka i gammal god form

Äntligen känns det roligt att läsa om kommissarie Lynley och inspektor Havers igen. Jag försökte att inte ha alltför stora förhoppningar när jag köpte Elisabeth Georges nya kriminalroman  “Denna dödens kropp”, men någonstans hoppades jag att hon skulle vara lika bra som förr. Jag har läst alla Elisabeth Georges böcker och tyckte att hon var bäst i början – kronan på verket var “Med svek i sinnet” 1997. Sedan har böckerna tyvärr blivit både tjockare och tråkigare. Även den här boken är en riktig tegelsten och hade mått bra av ytterligare lite redigering. Bland annat tycker jag att karaktären Meredith Powell, väninnan till den mördade kvinnan, som bedriver en egen utredning vid sidan om känns onödig och överflödig. Men det här är ändå den bästa boken av Elisabeth George på länge.

Scotland Yard:s mordrotel har fått en ny chef, Isabelle Ardery.  Jobbet är tillfälligt, men om hon gör bra ifrån sig kan det bli hennes för gott. Hon har en tuff ledarstil och är svår att tycka om. Men hon är inte så perfekt och hårdhudad som hon verkar, hon döljer ett misslyckande på det privata planet och en svaghet som Thomas Lynley genast genomskådar.

Ardery lyckas övetala Lynley att komma tillbaka till arbetet för att hon behöver hans stöd. Lynley själv bearbetar fortfarande sorgen efter sin fru, men hans empati gör att han känner för Ardery trots att hon beter sig illa mot mordrotelns medarbetare och gör fel efter fel. Bland annat tvingar Ardery, inspektor Havers att klä sig bättre och snygga till sina tänder. Skildringen av Havers tafatta försök i modevärlden och umgänget med hennes indiska grannar är en av bokens stora behållningar. Elisabeth George lyckas väva ihop en mycket spännande mordhistoria där många är misstänkta.

En parallalell historia om det hemskaste vi kan föreställa oss – barn som dödar barn – spelar en avgörande betydelse i boken. Klara kopplingar finns till mordet på tvåårige James Bulger 1993. Boken fick mig att fundera över onskan och vad som gör en människa ond och jag var tvungen att googla på historien kring Bulger-fallet. Förövarna är nu fria, men en av dem har dömts igen för barnpornografibrott. Vilket liv har de andra under skyddad indentitet någonstans i Storbrittannnien? Samtidigt minns jag mordet på 5-årige Kevin i Arvika 1998 – där andra barn var förövare. Hur har det gått för de barnen nu? Och så läser jag om en 11-årig pokje som hängts i en snara på en campingplats i Värmland. Andra barn misstänks ligga bakom händelsen. Inte finns det väl onda barn? Boken “En liten bok om onska” av Ann Heberlein som Pocketpinglorna just nu läser känns aktuell.