Ingrid fångar mig inte

Boken Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren hamnade i min badväska för några dagar sedan. Ett gäspigt läsande som inte höjde pulsen nämnvärt.

Moa Herngren och jag jobbade på samma kontor för si så där tio år sedan. Det var antagligen det som fick mig att plocka till mig hennes bok en dag när jag botaniserade på Pocket shop. 

Hon – den välklädda, väldoftande och supertrevliga chefredaktören på Sveriges mesta modemagasin. Jag – den svettiga projektledaren, alltid iförd hopplösa ”förra-året-trendiga” outfits. Hon kommer med största sannolikhet inte ihåg vem jag är. (Vilket kan bero på att jag inte var placerad i det trendiga kontoret i den urblåsta biosalongen, utan tre halvtrappor ner – bokstavlig talat – i ett före detta skyltfönster, med konsekvensen att jag några gånger om dagen hoppade högt då någon skrynklig gammal tant bultade på rutan och frågade var skoaffären med fotriktiga skor hade flyttat. )

Så mitt intryck av Moa fick jag således i första hand genom hennes krönikor. Och jag gillade dem. Mycket. De hade alltid något större budskap än att bara promota det superdyra åttasidiga modereportaget fotat på Mauritius, flåsigt hypa den senaste läppglanset eller sjunga Karl Lagerfelds lovsång. Det fanns alltid en berättelse, en reflektion som manade till eftertanke. Uppfriskande!

Hopplösa Ingrid
Så med stor förväntan öppnade jag hennes roman. Handlingen känns spännande; en ensamstående mamma kämpar mot alkoholism. Men redan efter några kapitel hade min låga falnat. Den tröttsamma mamman Ingrid, vars bästa vän är den vita katten (bag in box vinet) och som missköter sitt barn och sitt jobb. Ja och alla sina relationer, i synnerhet den till sin mor. Men ”bara” så där mesigt mycket. Romanen blir ett enda långt och segt malande utan varken toppar eller dalar. Ja kanske precis så som Ingrid själv är.

 Jag blir irriterad på att ingen gör något. Att alla – inklusive Ingrid själv – ser att något är på tok men ingen bryr sig eller orkar agera. Alla leker ”löjliga familjen” när de ses och hoppas på att ”det” inte finns om de inte pratar om det. ”Det är ju mycket trevligare om vi alla låtsas att allt är normalt”, tycks alla tänka. Troligen en lögn som döljer många bubblande familjedraman även i verkliga livet.

Betyg
Så det som skulle kunna ha blivit en viktig, gripande och intressant roman landade platt som en pannkaka. Moa kommer även fortsatt att personifiera den framgångsrika chefredaktören i mitt minne, men som författare kommer jag dessvärre att försöka glömma henne snabbt.
Det blir 3 minipinglor av 10 möjliga.

Pia W

Kommentarer: 2

  1. avatar
    Anna 2011-08-03 at 01:07

    Då vet jag vad jag inte ska köpa, annars lät det ju som att potentialen fanns i handlingen. Det är verkligen tråkigt när ingen känsla infinner sig i handlingen och boken bara avslutas i ett blaha blaha…..

  2. avatar
    Hedvig N 2011-08-05 at 05:55

    Va lustigt att du också jobbat med Moa. Det har jag också gjort!

    Men ämnet – vanliga kvinnor som dricker för mycket BiB – är ganska viktigt att ta upp i dessa skryta-om-sitt-rosé-pimplande-på-facebook-tider. Synd att det inte höll hela vägen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *