En båt att minnas – Titanic 100 år

Den här veckan är det 100 år sedan atlantångaren Titanic reste på sin jungfrufärd mellan Southampton och New York. Destinationen blev som bekant botten av Atlanten. Fartyget, som på sin tid var världens största och mest luxuösa hade 2207 passagerare ombord. I den stjärnklara polarnatten den 14 april 1912 kolliderade hon med ett isberg. Det ”osänkbara”skeppet sjönk och cirka 1500 människor drunknade eller frös ihjäl i det iskalla vattnet.

Som så många andra har jag fängslats av historien om RMS Titanic. I samband med 100 års-jubileet har jag läst två böcker om henne. Dels Walter Lords bästsäljare ”En natt att minnas” (1955), som beskriver katastrofen minut för minut, och dels ”Sagoskeppet” (2008) av Claes-Göran Wetterholm.

Mängder med böcker har skrivits om Titanic  genom åren. Den första kom spöklikt nog redan 1898. Den fiktiva romanen Futility av Morgan Robertsson om atlantångaren Titan som sjunker efter att ha kolliderat med ett isberg med för få livbåtar ombord hade kusliga likheter med den sanna historien fjorton år senare.

”En natt att minnas” från 1955 var den första dokumentära romanen om Titanics undergång. Med hjälp av ögonvittnesskildringar från överlevande lyckades Walter Lord pussla ihop hela händelseförloppet – från att utkiken fick syn på isberget till att ångaren Carpathia angjorde New York med de 712 räddade skeppsbrutna ombord. Trots att man vet hur det slutar är boken ohyggligt spännande. För den som sett James Camerons rekordfilm med Leonardo di Caprio och Kate Winslet i huvudrollerna känns mycket av handlingen igen, vilket inte är en slump. ”En natt att minnas” blev en formidabel succé och tre år senare filmatiserades boken. Det var denna svartvita film med samma namn som James Cameron råkade få se på TV som inspirerade honom att göra sin ”Titanic” – världens dyraste film 1997 som nu kan ses i 3D.

Så här beskriver Walter Lord det ögonblick kl 02:20 när Titanic till slut går under efter sin långa dödskamp:

”När lutningen blev ännu brantare tippade den främre skorstenen över. Den slog i vattnet på styrbordssidan med en skur av gnistor … simmare krossades under tontals med stål. Men den rasande tunneln kom som en gudagåva för Lightoller, Bride och andra som nu klängde sig fast vid den upp och nervända hopfällbara livbåten B. Den snuddade vid båten och sköljde iväg den tretti meter från det sjunkande kantrade skrovet. Titanic stod nu absolut lodrätt. Från tredje skorstenen till aktern stack hon rakt upp i luften med de drypande propellrarna glimmande till och med i mörkret. Lady Duff Gordon tyckte hon såg ett svart finger som pekade mot himlen… Ute i livbåtarna kunde man knappt tro sina ögon. Under mer än två timmar hade de hoppats trots allt medan de såg Titanic sjunka djupare och djupare. När vattnet nådde hennes röda och gröna sidolanternor visste de att slutet var nära, men ingen drömde om att det skulle bli såhär; det överjordiska dånet, det svarta skrovet som reste sig i nitti graders vinkel, den julkortsliknande  bakgrunden av strålande stjärnor. Några ville inte se. I den hopfällbara livbåten C böjde sig president Bruce Ismay över sin åra – han stod inte ut med att se henne sjunka…”

Vad är det som gör att Titanic fortsätter fascinera? Det här resonerar Claes-Göran Wetterholm kring i sin bok ”Sagoskeppet” som har undertiteln ”Titanics myter, Titanics människor”. Claes Göran Wetterholm räknas som en av världens främsta Titanic-kännare och att han är svensk är inte så konstigt. Svenskar var den tredje största nationaliteten ombord på Titanic, och bland de som omkom fanns många svenska emigranter. Det sista överlevande vittnet från Titanic var faktiskt en svenska. Lilian Asplund var fem år när hon överlevde katastrofen men förlorade sin far och sina bröder, som hon skildes från vid livbåtarna. Hon dog först 2006 i USA.

Jag kan tycka att Wetterholms undertitel är lite missvisande eftersom hans bok har en lätt slagsida.  Människoöden som Lilian Asplunds utelämnas i hög grad. Istället är det fakta och myter som får ta plats. Spelade fartygsorkestern psalmen ”Närmare Gud till dig” eller inte? Räddade kaptenen ett barn innan han drunknade? Wetterholm slår hål på många seglivade myter men kanske borde han ha lytt Walter Lord som avslutar sin bok med orden ”Det skulle i sanning vara dumdristigt av någon att vilja göra sig själv till högste domare över allt som hände den otroliga natt Titanic gick under”. Dock. För en Titanic-nörd som jag är ”Sagoskeppet” mumma. Det Claes Göran Wetterholm inte vet om Titanic är inte värt att veta.  Och det finns många Titanic-nördar därute! Intresset har inte mattats av med åren vilket märks på internet där det finns en ofantlig mängd information, bland annat hela passagerarlistan med omkomna och överlevande.

Camerons film, nu i 3D

En förklaring kan vara att Titanic blivit symbol för så mycket, på senare år allt ifrån klimatet till euron till kärnkraft. Av sin religiösa samtid tolkades hennes undergång som en varning från Gud. Människan skulle inte försöka göra sig till herre över naturen. Katastrofen satte också punkt för en ljus tidsålder med en övertro på modern teknik  och katastrofen sågs som ett förebud om världskrigen. Själv tolkar jag den mer som ett förebud om klassamhällets undergång. För Titanic hade inte bara sexton vattentäta skott som skulle hålla henne flytande, hon visade sig ha ännu mer vattentäta skott mellan första- andra- och tredjeklass.

”Kvinnor och barn först!” var en paroll som brittisk sjömanssed påbjöd, men det är ett faktum att förstaklasspassagerana fick förtur till det otillräckliga antalet livbåtar, och fler män från första klass överlevde procentuellt sett än barn i tredje klass! Detta väckte förstås harm och anstöt, också på den tiden då klassåtskillnad uppfattades som en naturens ordning. Eftervärldens dom blev hård, och rimligtvis måste socialismen ha fått vind i seglen när orättvisorna uppdagades. Men om klassamhället överlevde eller ej kan ju förstås diskuteras.

Oavsett varför vi fängslas av Titanic – som sagoskepp kommer hon alltid segla vidare, skriver Claes-Göran Wetterholm. I historiens backspegel har Titanic verkligen visat sig vara vad rederiet White Star Line lovade: osänkbar!

 

Hedvig N

Kommentarer: 3

  1. avatar
    Katarina 2012-04-09 at 08:18

    Titanics öde är verkligen fascinerande. Tänker på alla de miljonärer som står på kö för att åka på rymdresor från Kiruna.

  2. avatar
    Karin H 2012-04-09 at 03:04

    Ja väldigt fascinerande! Och det där med den fiktiva historien flera år innan, det är ju jättemärkligt.

  3. avatar
    Mia 2012-04-11 at 09:54

    Det här är en sådan där typisk genre som jag sällan (om ens aldrig) ger mig på, men nu blir jag faktiskt sugen på att läsa lite mer historisk facklitteratur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *