Den sista föreläsningen kan både läsas och ses

Det är egentligen ett tag sedan som jag läste Den sista föreläsningen (Forum) av Randy Pausch, men jag har haft svårt för att bestämma mig för vad jag tyckte om läsningen. Det var en sådan där bok som man fått i present någongång och som sedan blivit liggande tills man en dag plockar upp den och börjar bläddra i den för att en stund senare vara fast.

Ämnet är tungt. Randy Pausch var en universitetsprofessor i USA som efter att ha fått diagnosen cancer, med beskedet att han endast hade några månader kvar att leva, beslutade sig för att ge en “sista föreläsning”. Det fanns så mycket som han ville berätta om – om livet –  och inte döden som man kanske skulle kunna förvänta sig. Han var pappa till tre små barn och han sörjde att de inte skulle få lära känna honom och det som var viktigt för honom. Hans “Last lecture”  (se länk på youtube) spelades in 2008 och spreds snabbt på nätet och följdes sedan upp av boken där vi får följa hans tankegånger före och efter “den sista föreläsningen”.

Det skulle kunna vara en fruktansvärt tung läsupplevelse och vissa delar, där han talar om sorgen att lämna sin fru och barn, är otroligt sorgliga men han tillåter sig inte att stanna upp i sörjandet. Det var ju inte därför han skrev boken eller höll sin berömda föreläsning. Han ville istället berätta om sin uppväxt, sitt liv och framförallt sitt arbete som lärare och forskare samt om hur han lyckats att uppnå sina drömmar.

“Jag visste att jag trots cancern ansåg mig vara lyckligt lottad eftersom jag hade uppfyllt drömmarna. Och att jag hade uppfyllt mina drömmar berodde till stor del på de saker jag hade fått lära mig av alla möjliga fantastiska människor som jag mött i livet. Om jag lyckades berätta min historia med den glöd jag hade inom mig skulle min föreläsning kunna hjälpa andra att hitta ett sätt att förverkliga sina drömmar.”

Det är just med en väldig glöd och entusiasm som han berättar om sitt liv och i synnerhet sitt yrkesliv och sin karriär. Han ställer inledningsvis en viktig och intressant fråga till sig själv då han funderar på hur han skulle definiera sig själv: “som lärare, datavetare, make, far, son, vän, bror, mentor till studenterna”?  I mina ögon är det ganska symptomatiskt för hela framställningen att yrkesrollen faktiskt nämns före hans privata roller. För det är rollen som lärare och forskare som upptar den mesta delen av boken och man inser snart att Randy Pausch var en riktig arbetsnarkoman som var oerhört hängiven sitt arbete.

Detta gör mig lite kluven och det var med lite blandade känslor som jag avslutade boken. Den totala hängivelsen där yrkeslivet får gå före allt annat har jag lite svårt att identifiera mig med och stundtals känns “Den sista föreläsningen” som oerhört amerikansk. Ni vet den här idén om att bara du arbetar tillräckligt hårt så kan du nå dina drömmar. Men samtidigt så är det många gånger väldigt fängslande då vi får ta del av många kloka budskap, inte minst när det gäller hans teorier om pedagogens roll och om hur han förhöll sig till lärandet. Och kanske är det så att det fokus som finns på yrkeslivet, medan familjen och privatlivet är nedtonat, är helt naturligt med tanke på omständigheterna. Den sorg och alla hans privata känslor är just hans privata och varför skulle jag som läsare kräva tillträde till det?

Jo, det är nog mycket läsvärt trots allt. Kanske inte en bok jag skulle ha köpt själv men en bok som absolut gav mig något att fundera över.