Så möter jag Hanna på nytt

Mitt jobb ger mig förmånen att via mina elever få återuppleva vissa läsupplevelser gång på gång. En sådan roman som jag med jämna mellanrum återvänder till är Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden och det är lika starkt och engagerande varje gång att få dela läsupplevelsen med andra. Berättelsen om Hanna är svår att lämnas oberörd av och en fråga som ofta kommer upp är; Är det här en sann berättelse? Är det Johanna Nilsson som är Hanna? En tanke som ligger nära till hands med tanke på namnen Hanna/Johanna och även att åldern stämmer .

Det öppna slutet där Hanna med dubbla känslor lämnar” tavlan” hon levt i allt för länge och ger sig ut på nytt i livet väcker också många frågor. Hur ska det gå för Hanna? Kommer hon att orka? Kan man någonsin gå vidare efter en sådan ungdomstid? Och varför mådde Hanna så dåligt egentligen? Nu 15 år senare så kan man faktiskt få svar…

Johanna Nilsson har skrivit en fristående fortsättning på sin debutroman och i Gå din väg men stanna (Månpocket) så möter vi Hanna på nytt. Hanna är nu drygt 30 och etablerad författare. Hon har skrivit flera böcker och reser runt på skolor och bibliotek för att tala om sitt författarskap. Nu vill man ju gärna tro att detta faktiskt är en berättelse som ligger väldigt nära Johanna Nilssons eget liv. Vi får veta att Hanna precis lämnat ett förhållande och nu försöker hitta en fungerande vardag. Men ångesten är kvar. Starkare än någonsin.

Nu har den tagit formen av en allvarlig anorexi- och bullemiproblematik. Skamkänslorna och ångesten över sitt störda matbeteende är så naket och starkt skildrat att det gör ont att läsa. Hon smyger sig hem från affären med fyllda kassar för att sedan ligga utslagen med nariga och blodiga läppar efter att ha tvingat sig själv att kräkas upp allting. Fortfarande försöker hon hålla upp fasaden inför sin familj, ett spel som vi känner igen från den lilla Hanna vi lärt känna i debutromanen.

Det är en mörk kamp hon för med sina inre demoner och de små ljusglimtarna som ibland skymtar förmörkas strax av en tillbakagång. Mitt i detta kaos träffar så Hanna kärleken, Alex. Hanna kämpar med att våga släppa honom nära men ändå inte blotta sina mörka hemligheter. Men Alex ser och Alex är beredd att finnas där i allt det mörka. Det är så fint och så smärtsamt. Tillsammans börjar de en resa där Hanna provar på olika medicineringar och terapier för att såsmåningom äntligen bli föremål för en ordentlig utredning. Olika läkare har olika teorier och skriver ut olika mediciner och man får en skrämmande inblick i psykiatrins värld. Såsmåningom närmar vi oss svaren på frågor man ställt sig redan i den första boken om Hanna. Vad är det för fel? Varför mår hon så dåligt?

Det låter tungt, jag vet. Men det är faktiskt en väldigt fin och vacker berättelse som bärs fram av Johanna Nilssons stillsamma, stundtals poetiska, språk. Jag är glad över att äntligen fått möta den vuxna Hanna på nytt och när jag berättade för mina elever om uppföljaren så var den spontana reaktionen; Åh, den måste jag läsa!

Mia D

Kommentarer: 3

  1. avatar
    Pia 2012-10-24 at 03:30

    Uhhh får rysningar. Otäckt. Låter som mycket läsvärda berättelser, Mia. Ämnet får mig att fundera över hur utbredd denna problematik var redan när vi växte upp? Var skolkompisar lika utsatta på den tiden. Och ja det var de antagligen, men hur i hela friden tog vi hand om det? Eller gjorde vi det, bara att jag själv var så omedveten om frågorna då? Vet att många unga tjejer mår dåligt idag och jag känner verkligen vanmakt och är en smula ambivalent inför detta…

  2. avatar
    Mia 2012-10-24 at 07:48

    Fast faktum är Pia att den första boken om Hanna utspelar sig under 80-talet då Hanna går på mellanstadiet. Väldigt mycket igenkänning när man läser om spelet mellan barnen i skolmiljön. Man börjar fundera över vad man faktisk såg hända och som man kanske många gånger blundade för. Du vet den där tigande massan som inte tar ställning…

  3. avatar
    Hedvig B 2012-10-24 at 07:20

    Hon går genom tavlan, ut ur bilden gjorde jättestarkt intryck på mig. Längesedan jag läste den, men det är verkligen en bok som stannat kvar… Så vill gärna läsa denna även om den verkar tung.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *