Äntligen!

Det tog sin tid men nu har jag avslutat den klassiska romanen Maken som expediten på Pocketshop rekommenderade som “återställare”, efter att jag högljutt ondgjort mig över den unga huvudpersonen Ana i Fifty shades of Grey.

Har burit omkring på Maken i väskan i några månader men nu är den äntligen utläst.

Kvinnorna
Vid en första anblick skulle de kvinnliga huvudpersonerna i de båda romanerna kunna ha många likheter. Martina och Ana är båda unga kvinnor som gillar män, pluggar på universitet och bor tillsammans med en väninna. Och bådas namn börjar på M. Ja där tar nog likheterna slut!

Medan Christina Greys lilla leksak, Ana verkar helt förblindad och trollbunden av den man som visar henne uppskattning, reagerar Martina helt tvärt om när Gustav dyker upp och mycket explicit deklarerar att han älskar henne. Ja rent av avgudar henne och vill gifta sig med henne. Marina svara med att vara tvär och inte vidare tillmötesgående. Inte för att spela svårtillgänglig utan helt enkelt för att hon inte förstår grejen med att vara tillsammans.

70-talet
Hela berättelsen är en tidstypisk (inbillar jag mig i alla fall) skildring av ett 70-tal där vänstervindarna var starka och experimentlusten stor när det gällde sexuella relationer.


Bilder från filmen Tillsammans som lätt även skulle kunna illustrera Gun-Britt Sundströms roman Maken.

Förhållandet mellan Martina och Gustav vinglar fram och tillbaka och egentligen känns nog Gun-Britt Sundströms klassiska roman Maken som hennes egna reflektioner över om man kan leva i en relation och samtidigt ha en egen vilja, ett liv och en identitet.

Just detta prövar de grundligt. Hur mycket otrohet klarar deras relation och påverkas det av om den bara bottnar i sexualdrift eller i känslomässig samhörighet till en annan människa? Hur mycket spelar en ö i skärgården in i ett beslut om att stanna kvar eller bryta upp? Är den ultimata tvåårsdagshändelsen att gå skilda vägar? Är det först när man är bedragen man kan känna attraktion? Hur mycket borgerlighet kan man klara av innan man måste kräkas?

Gustav är den som hela tiden försöker få Martina att vilja älska honom på det sätt som han älskar henne. Men det hindrar honom inte från att ha andra relationer i väntan på att detta mirakel ska inträffa. Och eftersom deras relation är av det öppna slaget så är hans sidoaffärer egentligen inget problem för Martina. Om hans älskarinnor kan ge honom det han saknar och hennes älskare det hon inte finner hos honom, så behöver ju ingen bli sårad.

Men när Gustavs relationer till andra kvinnor fördjupas och blir mer seriösa händer något i Martina. Avundsjukan och missunnsamheten gör entré och framställer henne i än mindre vacker dager. Det är precis när hon känner att hon kommer att missta honom som hon ångrar sig och snurrar tillbaka honom till sig.

Och så här håller det på. Fram och tillbaka. Ja lite långtråkigt och töligt blir det faktisk att läsa om till slut. Och då. Då. Äntligen. Då sätter Gustav ner foten och bestämmer sig för att gifta sig med en annan. Någon som delar hans längtan efter det småborgerliga livet med gemensamt boende och till och med barn. Martinas reaktion och sinnesstämning när hon delges det beslutet kan du säkert räkna ut…

Betyg
Bonnier har ju inte utnämnt Maken till en klassiker utan anledning och ja jag håller med. Sundströms roman förtjänar utnämningen både för sin nakna och inte alltid vackra berättelse och kärlek. men också för en fantastisk tidsresa som man som läsare tas med på. Inte bara personerna utan hela samhället och dess klimat porträtteras på ett trovärdigt sätt. Det är väl inte för intet som den även omnämnts som en generationsroman för 40-talister. 4 pinglor av 5 blir det i betyg.

Du gillar kanske också...

4 svar

  1. Hedvig N skriver:

    Vilken backlash vi har haft när det gäller kvinnors frigörelse alltså! Om man ser till litteraturen, och vad som säljer…

  2. Mia skriver:

    Känner just en 40-talist vars bokklubb läst och älskat “maken”:) Apropå kvinnolitteratur så kom jag och en kompis att prata om Marylin French häromdagen, en författare som vi båda läste och var uppfyllda av i slutet på 80-talet. Hennes “Kvinnorummet” gjorde oerhört stort intryck på mig då. Undrar hur den skulle stå sig idag. Man hör sällan talas om den nuförtiden.

  3. Pia skriver:

    Ja trots att Martina verkligen stundom är riktigt osympatisk och egositisk kan jag inte låta bli att imponeras samtidigt. Hon är ärlig och krass. Och tjärv vilket jag upptäckt att jag gillar hos folk. Men tyvärr är hon också väldigt olycklig. Fast lite gillar hon nog också att vara just olycklig. Lite offer…

  4. Arne skriver:

    Kanske dumt att kommentera en bok som ni snackade om för fem år sedan. Men Maken är speciell för mig och jag misstänker att ni pinglor är för unga för att ha läst den när den var ny..När “Maken” kom ut 1976 var det en fullständigt unik bok, det fanns inget som ens var i närheten. Alla andra generationsromaner var typ Ulf Lundells “Jack”, utagerande personer som gjorde “uppror” mot något, oklart vad. De var uppbyggda runt droger, småkriminalitet, utnyttjande, häftiga känsloutspel och yttre dramatik, alltså supertråkigt. Men äntligen, äntligen kom en bok om vanliga välartade ungdomar där en snäll kille som jag kunde känna igen mig. Bägge är väldigt coola, har distans, och Martinas självironi och analyserande är helt fantastiskt. Språket är outstanding och hon är rolig också även om det oftast är galghumor. Aldrig har väl en ung tjejs tveksamhet inför kärleken och tvåsamheten beskrivits så bra. Hon vet att hon gör Gustav illa men vill inte mista honom heller samtidigt som hon vaktar sitt oberoende med svärd…. Det är en brytningstid, feminism och jämställdhet är på gång men ännu härskar konventionerna och Martina slits mellan det gamla och nya.

    Ingen bok har betytt mer för mig än Maken. Jag hade läst G-B S andra böcker och kände starkt för hennes alter ego Saga Sandler som en själsfrände. Jag tyckte jag var ensam i hela världen, ingen flickvän, knappt inga vänner, jag var en deppad outsider. Så kom Maken och plötsligt fanns det någon som förstod, som tänkte likadant, ifrågasatte, tvekade, hade distans och självironi. Och det var en kvinna som skrivit detta! Plötsligt insåg jag att tjejer inte var ouppnåeliga varelser från en annan planet utan vanliga människor som jag. Och då det bevisligen fanns en som tänkte och kände, Gun-Britt, så måste det finnas fler, någon för mig också. Det låter pretentiöst att kalla en bok för en vändpunkt i livet, men lite var det så faktiskt.

    Någon beskrev Martina och Gustaf som två magneter med samma laddning, så fort någon närmar sig drar den andre sig tillbaka. Martina tycker mycket om Gustaf men är kär i kärleken. Hon vill ha kravlös passion, en man i byrån som hon kan träffa när hon vill men ändå ha sin frihet kvar. Hon ser kvinnofällan innan begreppet ens var uppfunnet, känner sig snärjd men behöver närheten. Gustaf är upp över öronen i Martina och ser förlovning, giftermål och villa, vovve och Volvo som det självklara målet. G-B vänder på könsrollerna, här är mannen den konventionelle trygghetssökaren och kvinnan den som inte vill binda sig, “vi har det väl bra som det är”. Men Martina “saknar kon när båset är tomt”, hon ryggar när Gustav vill legalisera förhållandet men när han söker sig bort är hon genast efter och lockar igen… Inte snällt men ack så mänskligt. Men på slutet får hon sitt “straff “.
    Egentligen en väldigt sorglig bok om två personer som tycker mycket om varann men inte kan leva tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.