Vi som vågar dissa Kerstin Ekman

Vad är sant och vad är falskt? På modernt litteraturspråk kallas det autofiktion då en bok med självbiografiska inslag blandas med fakta och fiktion. Det är just precis denna genre som Ekmans  roman Grand final i skojarbranschen hamnar i.

Det tog ganska lång tid för mig att läsa ut boken...

Det tog ganska lång tid för mig att läsa ut boken…

Själva berättelsen är egentligen genial och skulle kunnat bli oerhört spännande och intressant. Huvudpersonerna heter Lillemor Troj och Barbro Andersson (Babba) och är så olika varandra som man bara kan bli. Lillemor är den snygga och sociala societetsflickan, medan Babba är ful, har kontaktsvårigheter och kommer från en arbetarbakgrund. Och Lillemor är ”skolflicksduktig” och bra på renskrivning medan Babba är den kreativa konstnären, alltid med ett anteckningsblock till hands. En blandning av deras personligheter skulle kunna slå världen med häpnad.

Detta är något som Kramforsflickorna erfar redan i tidig ålder då Babba skriver ett bidrag till en novelltävling och Lillemor, som enligt Babba har ansiktet för att vinna, får stå som författare. Här inleds ett livslångt vinnande koncept men samtidigt också ett komplicerat beroendeförhållande.

Komplicerat är också deras kärleksliv. Män av olika sorter vid olika tidpunkter kommer att utgöra viktiga byggstenar i de två kvinnornas livsberättelser. Det är rektorer, spelmän, politiker och annat löst folk.

Kvinnorna utvecklar en hatkärlek till varandra som stundom innebär att de lever tillsammans och under långa perioder inte kan stå ut med att ens prata med varandra. Relationen är hela tiden väldigt ojämn. Lillemor är den nervöst lagda som behöver stöd och hjälp, medan Babba är mer råbarkad och alltid finns till hands i Lillemors skugga.

Deras – eller ja Babbas – författarskap utvecklas också över tiden. Från genomslaget med deckarromaner tar de sig vidare till ett mer rumsrent litterärt sammanhang med samhällskritiska förtecken. Och tro det eller ej detta resulterar i att Lillemor erbjuds en plats i Svenska Akademien.

... så den har släpats runt på luncher,

… så den har släpats runt på luncher,

Allt skulle varit frid och fröjd om det inte vore för att Babba av hämndbegär, efter att hon fått uppfattningen att Lillemor förfört hennes speleman, skickat ett manus till förläggaren där hon i autofiktionens form berättar sanningen om den högt uppsatta och ansedda akademiledamoten Lillemor Troj, som idag uppnått den beaktansvärda åttioårsåldern. En grand old lady i skojarbranschen. Stackars tanten håller på att få hjärtsnörp när förläggaren ber henne titta igenom materialet, som är signerat av henne själv, ”en sista gång”.

Ja men visst är det en fantastisk berättelse som man bara vill slänga sig över när man hör om den? Att den vid lanseringen skrevs upp att Sveriges samlade litteraturkritikerkår hjälper ju givetvis också till.

Vad tycker Pocketpinglorna egentligen?

–       Jag känner ingen som helst sympati med någon av karaktärerna.

–       Såååååå tråkig och ointressant bok!

–       Svår att komma in i och den lyckades aldrig väcka läslusten hos mig.

–       Jättebesviken!

–       Har inte läst ut den och är faktiskt helt ointresserad av hur den slutar.

Ja ni hör, det var ord och inga visor. Dessutom var kritiken i församlingen unison. Vi var också överens om att idén till historien var lysande men att det är författarens utförande som är undermåligt.

... på tåg

… på tåg

Men den pinlga som för kvällen inte kunde delta och faktiskt hade slutfört läsningen tyckte att vi varit för hårda i vår bedömning. Då lotten denna gång föll på mig att skriva blogginlägget hade jag inget annat val än att läsa ut den. Och jag måste säga att det tog sig på slutet. För då infann sig den värme och spänning som berättelsen förtjänar. De sista 50 sidorna kan man faktiskt säga räddade hela boken.

Så det betyg som initialt lutade mot en vacklande 2:a hämtade sig så jag dristar mig till att ge den 3 svaga pinglor av 5 möjliga efter ett moget övervägande av alla pinglors åsikter.

Vad jag ändå bär med mig
Trots att själva läsupplevelsen varken var speciellt upphetsande eller njutningsfullt tar jag ändå med mig några funderingar:

  • Hur påverkar det en författare och hens texter att skriva anonymt?
  • Kvinnlig vänskap, hur svårt kan vi egentligen göra det?
  • Vad i berättelsen kommer från Ekmans eget liv? Vad är sant och falskt?
... och på kaféer.

… och på kaféer.

Hur slutar det då?
Om jag lyckats locka någon av mina pingelvänner att läsa ut boken ska ni sluta läsa här. Annars kommer här den utlovade redogörelsen av upplösningen i superkort version:

När Lillemor läst ut manuset är hon så skakis och desperat efter att få prata med Babba och övertala henne om att de ska dra tillbaka manuset. Trots att hon inte kört bil på många år hyr hon till och med en bil och skuggar Babba på Vasastans vinterklädda gator i Stockholm. Bilfärden slutar i Lillemors och hennes före detta mans gamla sommarhus där Babba och Lillemor upplevt mycket tillsammans.

På gränsen till sammanbrott fiskar Lillemor, med Babbas hjälp, upp kandelabrarna ut sjön och tillbringar natten i Babbas kök ätandes isterband och lösgodis. Kvällen slutar med att hon ringer förläggaren och till Babbas stora förvåning ber honom gå vidare med manuset till tryck, med hänvisning till att ”autofiktion är det senast, visste du inte det?”. Alltså den självklara utvecklingen av Lillemors, den stora akademiledamotens, författarskap.

Just det, och så blir dom vänner igen och fortsätter sitt samarbete.

Slutet gott, allting gott!

Slutet gott, allting gott!

 

Pia W

Kommentarer: 11

  1. avatar
    Karin H 2012-12-21 at 10:11

    Lysande sammanfattning. Jag bryr mig inte om att läsa ut den. Men funderar på att läsa om ”Rövarna i Skuleskogen” som jag älskade när jag läste den för många många år sen.

  2. avatar
    Mia 2012-12-26 at 04:39

    Lustigt ändå… För någonstans så känner man att man borde gilla Kerstin Ekman. Men nej…. Och på FB har jag sett många som också ”erkänt” att deras bokcirklar misslyckats med att läsa klart den så vi är i gott sällskap.

  3. avatar
    Pia W 2012-12-31 at 03:27

    Tror på din tes Mia, att vi är för unga. Känns som en typisk 40-talistroman.

  4. avatar
    Johannes 2013-01-02 at 10:54

    Varför måste man nödvändigtvis känna sympati för någon av karaktärerna för att uppskatta en bok?

  5. avatar
    Mia D 2013-01-09 at 08:59

    Inte sympati kanske men ändå att det finns något intressant hos karaktärerna och konflikten i berättelsen…

  6. avatar
    imun 2013-01-18 at 02:58

    Jag har läst boken med mycket stor behållning. Nu kunde jag erbjuda en klangbotten av att vara till åldern vuxen med erfarenhet av människans natur sådan den ofta förr eller senare kommer att visa sig. Av någon anledning är det sällan kvinnliga författare kan fånga min uppmärksamhet; Kerstin Ekman är en av de få som kan det.

  7. avatar
    Hans Bergqvist 2013-01-22 at 10:15

    ”Vi är åtta pinglor i våra bästa år”?
    Vilka är de ”bästa” åren och vad avses med ”pinglor?

  8. avatar
    Pia W 2013-01-26 at 03:14

    Härligt Imun att du gillade boken!
    Och roligt att du läser vår bokblogg. Som i vilka andra sammanhang som helst är det härligt med mångfald. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla tyckte lika. Jag håller med om att ens preferenser har mycket att göra med ens uppsättning av erfarenheter och intressen i övrigt. Men jag tycker nog att författarens kön inte har lika stort betydelse. En bra berättelse är en bra berättelse tycker jag, och jag har nog funnit dem hos såväl kvinnliga som manliga författare.

    Hej Hans,
    Eftersom ålder är föränderlig är de bästa året de i vilka vi befinner oss för stunden. Då vi hållit igång vår bokklubb i över tio år vid det här laget har ”bästa-nivån” således rört sig uppåt från start. 😉 Vi kallar och Pocketpinglorna för att det var ett skojigt namn och för att de betyg vi sätter på våra lästa böcker anges i måttet pinglor. Fem pinglor är maxbetyg.

  9. avatar
    Dag Jansson 2013-05-31 at 07:01

    Tja, ” vi som vågar dissa Kerstin Ekman”… det är inte alltid så enkelt att läsa och förstå romaner. Inte ens för Pocketpinglor…

  10. avatar
    Pia W 2013-06-02 at 03:06

    Håller helt med dig Dag Jansson. Men du måste utveckla din kommentar för att vi ska förstå vad du menar. Var inte så hemlighetsfull. Berätta hur du menar!

  11. avatar
    Annalena Hultman 2013-07-22 at 09:04

    Hej Pia & övriga Pinglor! Jag gillade verkligen boken! Funderar på beroende, roller, krav, förmågor…Vad är fiktion o vad är verkligt? Är det en person tolkad ur två vinklar? Jag ger lätt fyra pinglor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *