Radioteatern presenterar

Det svulstiga eposet har även framförts på scen med framgångar världen över, signerat Björn & Bennypå 90-talet.

Vilhelm Moberg, denne gigant bland giganter. SR:s arkiv är en guldgruva där jag åter botaniserat och funnit den underbara rubriken Radioteaterbiblioteket

Senaste tiden har jag maratonlyssnat på Utvandrarserien och det är ju alldeles som att följa en realitysåpa från senare delen av 1800-talet. Komplett med bakgrundsljud och inlevelsefulla skådespelare med bredaste småländskan. Underbart!

 

Romansvit i fyra delar
I centrum står givetvis ”jag-tyar-inte-längre-Kristina” och den stornäste Karl-Oskar som vi får följa när de lämnar fattigsverige och följer sina drömmar över Atlanten till Amerika.

Den chockartade ankomst till New York dokumenteras likväl som den långa färden mot Stillwater, Minnesota, där de slår ner sina bopålar vid en sjö som minner dem om Duvemåla. Platsen blir deras nya hem i det nya landet och ett samhälle växter fram med såväl präster, näsvisa grannar och människor som blir förälskade och gifter sig.

Slutligen tyar verkligen inte Kristina längre utan dör i en av sina oräkneliga barnsängar. Trots att byns Medical man förbjudit allt umgänge med maken som skulle kunna sluta i ännu en av många befruktningar genom hennes liv, trotsar Kristina rådet med övertygelsen om att endast Gud råder över liv och död.

Men innan hon seglar hem blommar astrakanäpplena som de sått på kärnor skickade från sin hembygd i Småland, och hon somnar in med en välbekant smak från det gamla landet mellan sina läppar.

Hur tänkte dom?
Karl-Oskars drivkraft och godsinthet är rörande. Han vill på alla sätt säkra framtiden för sig och sin familj. Med rättrådighet och styrka leder han vägen in i det nya landet och blir slutligen den self-made-man han så hett önskar bli. Hans kärlek till Kristina är gjuten i sten och deras dialoger är fyllda av respekt och kärlek. Vackert.

Kristina har den starkaste Gudstro jag någonsin råkat i litteraturen. Hon refererar allt som händer till Guds vilja och makt. Men hennes grava hemlängtan, långsamt demonterade hälsotillstånd och svåra prövningar får henne dock att tvivla. Synd att hon inte kom på det innan det var för sent… Hon var vad min morfar skulle kallat ett redigt fruntimmer som jobbade hårt utan att klaga och i alla lägen ville sin familjs bästa.

Såg uppsättningen på Cirkus i Stockholm på min 25-årsdag. En present av min lillasyster som såg den säkert uppemot tio gånger. Och hade CD-skivorna på repeat i flera år.

Robert, Karl-Oskrs bror har en stark vilja att visa att han också duger till. Att han inte är den lögnare och klenis som alla tror. En guldjakt på The California Trail ska bli hans revansch men slutar dessvärre med att ”guldet blev till sand”.

Betyg
Det är återigen slående hur människor genom tiderna inte ändrats så mycket. Jag vill mena att de grundläggande drivkrafterna och känsloregistren är dom samma. Så som att människor vill ”något mer” och är beredda på att offra ganska mycket för att nå dit, att framgång inte är ett lyckokast utan resultatet av hårt arbete, att vad andra tycker och tänker betyder mer än vad gemene man är villig att erkänna och slutligen att det riktigt viktiga är kärleken.

Vilhelm Moberg har i sitt utvandrarepos inte bara gjort en viktig historieskildring utan bidragit till världslitteraturen på ett förnämligt sätt. Jag kan därför inte annat än att dela ut 5 pampiga pinglor av 5 möjliga.

Pia W

Kommentarer: 7

  1. avatar
    Anna A 2013-03-11 at 07:34

    Tack så mycket för tipset! Kom verkligen helt rätt i tiden för mig också då vi precis i vår nystartade bokcirkel beslutat att läsa denna.

  2. avatar
    Mia 2013-03-11 at 09:02

    Vilka fina minnen du väcker till liv! Utvandrarserien var några av mina första ”vuxenböcker” som jag läste och den har satt djupa spår. Jag har även så tydliga minnen av Troells filmatisering med alla de fina skådespelarna som för mig verkligen ”blev” sina roller. Max von Sydow och Liv Ullman som Karl-Oscar och Kristina! Vilket par! Pierre Lindstedt som Arvid är också en fin rolltolkning och så förstås Monica Zetterlunds Ulrika. Så många sorgliga öden! En utav de starkaste scener jag minns från filmen är när lill-flickan dör efter att ha förätit sig på gröt som sedan svält i hennes svultna lilla mage. En ruskig scen som får Kristina att till slut gå med på att utvandra. Jag visar ibland den scenen i skolan när vi pratar om Mobergs stora epos.

  3. avatar
    Pia 2013-03-12 at 05:25

    Filmatiseringen hade jag glömt! Men vem kan glömma Urika/Monika Z… Ja det är vackert och sorgligt och jag kommer på mig själv att hela tiden komma att tänka på dem, deras öden och lidande då och då fast det säkert var en vecka sedan jag lyssnade klart. Det måste väl vara den universella definitionen av en riktigt bra bok?

  4. avatar
    Hedvig N 2013-03-12 at 12:45

    Visst är SR:s arkiv en guldgruva? Förstår att du intresserar dig för utvandrarna Pia, eftersom du själv är en emigrant. Men hur mycket känner du igen dig i Kristina? 😉
    På tal om Ulrika, fun fact: Wilhelm Moberg ville att hon skulle spelas av Margareta Krok och var helt emot Monica Z i rollen, men fick ge med sig. tur det!

  5. avatar
    Pia 2013-03-13 at 04:04

    Krok känns ju inte alls rätt! Z är ju som klippt och skuren som ett lösaktigt fruntimmer som omvänds. Nej Hedvig, Kristina och jag har inte många gemensamma nämnare men visst kan man tycka att det är tråkigt att inte kunna pinna över till vänner och bekanta på kvällsfika eller mötas upp på stan för en repa. Men så’n tur är finns ju Skype idag!

  6. avatar
    Karin H 2013-03-17 at 11:19

    Jag hade inte läst boken och inte sett TV-serien. Så föreställningen på Cirkus i Stockholm var mitt första riktiga möte med berättelsen. Och hjälp vad gripen jag blev! Skivorna snurrade nonstop ett tag. Sen, när jag läste böckerna hörde jag musiken i huvudet. Det här är böcker man aldrig glömmer. Det som blev levande för mig är själva avståndet, hur oåterkalleligt det var att emigrera.

  7. avatar
    Pia W 2013-03-21 at 05:05

    Ja där är skillnaden stor idag, Karin. Skype gör att man nästan ”träffar” folk oftare eftersom man ofta har så mycket nytt att berätta om för varandra.

    Förresten jag har fortsatt med Radioteaterarkivet nu och kan även rekommendera Moliers Den Girige (1 h). Fy sjutton vilken skojig liten uppsättning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *