Många provoceras av Sveland

Filmklippet “Män som näthatar kvinnor”, en trailer som publicerades inför SVT’s granskning av näthatet i februari i år, skakade om mig rejält. Orden som de utsatta kvinnorna (journalister och kulturarbetare) läser upp en efter en är så ofattbart vidriga att ingen kan känna sig oberörd. Vem kommer på att formulera sådana förfärliga saker och vad är det som skapat ett sådant starkt hat hos de män som uppenbart känner sig nödgade att skicka sådana brev? Jag blev som sagt alldeles tagen.

Denna upplevelse gjorde mig därför nyfiken på Maria Svelands bok “Hatet” som gavs ut i debattens kölvatten och passande nog på kvinnodagen den 8 mars. Ett av många hatbrev hade skakat om Sveland extra mycket (det som hon läser upp delar ur i filmklippet) och “tvingat” in henne i ett projekt att undersöka hatet och dess ursprung. Hon gör ett grundligt researcharbete där hon med hjälp av intervjuer samt granskning av artiklar, bloggar, chatforum och tv-sändningar försöker att kartlägga det som hon ser som en växande antifeministisk rörelse i Sverige. Hon driver en tydlig tes och tenderar kanske att stundtals vara ganska ensidig i sin retorik, men det var för mig en lärorik och intressant läsning. Men än mer lärorik visade sig den efterföljande debatten om Svelands status som feminist vara och det har bl.a. lett till många och långa diskussioner hemma hos mig med maken.

Intressant läsning som sagt, men ännu intressantare har det varit att ta del av den mediedebatt som förts efter bokens utgivning, där den stora frågan inte har varit ämnet antifeminism och dess eventuella framväxt i landet utan istället huruvida Maria Sveland har rätt att föra denna debatt eller inte. Lidija Praizovic skrev ett hätskt debattinlägg i DN där hon hävdar att “Feministeliten utestänger oss andra” och att Sveland som vit priviligierad medelklasskvinna från kultureliten helt bortser från klassperspektivet och mångfaldperspektivet och därför inte är trovärdig som feministisk debattör. Evin Rubner anklagade också henne, i artikeln “Kära Sveland” , för att ha gett en alldeles för vinklad och felaktig bild av debatten kring ROKS. Sveland skapade senare också mediauppståndelse i debatten med Janne Josephson vid Gräv 2013 som de flesta säkert har hört talas om.

Det är ändå märkligt hur många som provocerats av Sveland och hennes journalistik. I ärlighetens namn är jag inte heller helt odelat positiv till Sveland alla gånger, men jag tycker ändå att mediedrevet mot henne tagit allt för stora proportioner. Det var därför intressant att läsa Pernilla Glasers och Johanna Langhosrts artikel i DN, “Kritiken mot Sveland blockerar debatten om kvinnohatet”, där de avslutar med att konstatera:

“Men det är faktiskt så att vem som än förmår beskriva, visa på sammanhang och strukturer och öppna för idéer hur kvinnohatet kan brytas, är just rätt person att göra det.

I den verklighet som Maria Sveland sökte skildra har de högljudda reaktionerna förhindrat en mycket viktig diskussion: Vad ska vi göra för att den som hotar en kvinna som talar, inte ska få bestämma spelreglerna för det demokratiska samtalet?”

Kloka ord om ni frågar mig. Vit priviligierad kulturelitkvinna från medelklassen till trots så har Sveland ändå med sin bok “Hatet” och sin journalistik lyckats väcka uppmärksamhet i en mycket viktig fråga som aldrig nog kan belysas.