Äntligen!
Då har årets nobelpristagare , ALICE MUNRO, meddelats och “eftersnacket” är i full gång. Visst är det alltid lite extra roligt med en kvinna (den trettonde sedan Nobelpriset instiftades) och visst är det alltid lite extrakul med en författare som man faktiskt har läst.
Vi kan faktiskt “stoltsera” med två tidigare blogginlägg om Alice Munro. Pinglan Pia har recenserat novellsamlingen “För mycket lycka” och jag själv tog mig an novellsamlingen “Nära hem” under hösten 2011 när jag “flydde” till novellgenren för att hitta tillbaka till läsningen under en stessig period.
Alice Munros noveller måste läsas långsamt och med pauser emellan novellerna enligt mig. En novell rymmer så mycket (nästan en hel roman har flera vittnat om i dagens eftersnack) och de är inte alltid helt lätta att ta sig igenom. De är egentligen inte svårlästa men de är långsamma. Ska jag vara helt ärlig så har jag även hennes “Kärlek, vänskap, hat”, ännu inte utläst, hemma på nattduksbordet. Jag har liksom tagit någon novell i taget (med ganska långa pauser emellan).
Nu är det väl äntligen dags att läsa ut dem!
Jag gillar henne mycket men är ändå lite bitter över att inte den hyperproduktiva och obeskrivligt begåvade JC Oates inte räckte ända fram i år heller.
Föredrar också Oates men framför allt Munros “landsmaninna” Atwood. Sörjer lite eftersom detta troligen innebär att Atwood aldrig kommer att få Nobelpriset. Sannolikheten för två kvinnor från Kanada inom loppet av några år är väl ganska liten… Men både Oates och Atwood är nog lite lättillgängligare och för populära jämfört Munro.
Såg att Atwood nyss släppt en ny lunta! Kalas för t ex Hedvig & Katta. 🙂
Jag hade också önskat Atwood som pristagare före Munro, men nu måste jag ge henne en ny chans känner jag. Kanske har jag varit för stressad, jag ska låta varje novell sjunka in mer helt enkelt.
Borde passa mig utmärkt så som inte alls har hittat någon läsro under en period!!