Ja, jag köper hela resonemanget: självklart är människan född att springa!

Löpning har ju blivit en folkrörelse och det finns numera ett antal böcker som på olika sätt tar upp frågan om varför man springer, hur man springer eller som syftar till att peppa folk att börja springa. Pocketpinglan Mia har tidigare tipsat om Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning,  Martina Haags Heja Heja (Pocketförlaget) är också populär. Men den löparbok som varit mest omtalad de senaste åren är nog utan tvekan Born to run (med undertiteln Jakten på löpningens själ).

Jag är inte direkt först med att läsa den. Runt mig har både löpare och ickelöpare slukat den med stor entusiasm. Själv har jag varit en aningen skeptisk eftersom jag trott att det är en nerdbok som ensidigt förespråkar barfotalöpningens lov. Men det visade sig vara fel.

Born to run är en reportagebok. En bra sådan. Det är nog en fördel om man har ett intresse för långdistanslöpning om den ska komma helt till sin rätt. Men inte nödvändigt. Christopher MacDougall skriver roligt, engagerat  och kunnigt.

Som journalist med stort intresse för löpning tar han utgångspunkt i sig själv. Efter att gång på gång ha blivit skadad, börjar han söka svaret på frågan varför så många löpare skadar sig varje år och varför vissa tycks kunna springa hur mycket som helst utan att dra på sig löparknän, hälsporrar eller annat elände.

Frågan blir upptakten till en historia som tar honom till Mexico och den bortglömda löparstammen Tarahumara som anses vara bland de främsta långdistanslöparna i världen.

Genom boken får man bekanta sig med en rad fantastiska karaktärer inom ultralöpningen och berättelsen kulminerar med ett 80-kilometerslopp där Tarahumaralöpare möter västvärldens främsta långdistansare i en livsfarlig canyon (där hetta och knarklangare bara är några av farorna).

Hade det varit hela berättelsen så hade den känts lite torftig. Men nu är den så mycket mer. Historien varvas med fakta om löpningens historia, intervjuer med forskare och bygger så sakteliga upp argument för att människan är född att springa. Att springa långt dessutom. Och ja, efter ett tag köper jag hela resonemanget! Hör bara: tack vare sin löparförmåga lyckades Cro magnonmänniskan på bara 10 000 år slå ut den både starkare och smartare Neandertahlsmänniskan. Hur? Genom att jaga smart tack vare sin löparförmåga. Istället för att som neanderthalare ge sig på stora och farliga byten i närkamp med spjut och pilbåge sprang våra förfäder mil efter mil och tröttade ut sitt byte tills det dog av utmattning. Metoden var både ett säkrare och mindre farligt sätt att skaffa sig livsnödvändigt protein. Och i förlängningen det som gjorde att arten överlevde.

Christpoher Mc Dougall har ett så entusiastiskt och medryckande sätt att berätta så som läsare vill man liksom hålla med, så jag köper resten av resonemanget också: självklart är människan född att springa (det är bara det att så många glömt det) och världen skulle må bättre om fler sprang eftersom löpningen gör att du mår bra och mår du bra så blir du en bättre medmänniska. Och så vidare.

Och därmed är det inte så konstigt, konstaterar Christopher MacDougall att många idag finner lycka och harmoni i att springa maraton eller ultralopp. Man går helt enkelt tillbaka till mänsklighetens ursprung och jagar antilopen i täten…

Hur var det då med skadorna? Fick Christopher MacDougall något svar? Många  av löparskadorna går att relatera till dagens skoindustri menar han. Genom att vi sätter på oss löparskor med kraftig dämpning ändrar vi vårt naturliga löpsteg och slutar att kompensera naturligt för stenar, rötter, taggar mm Löpningen blir monotonare och förslitningsskadorna börjar dyka upp. Logiskt det med.

Och därmed känns  baksidestexten på boken trovärdig: “Born to run har fått miljontals människor att springa annorlunda och de stora skoföretagen att tillverka en helt ny sorts löparskor.”

Boken får 4 starka pinglor av 5 möjliga av mig

Hedvig B

Kommentarer: 4

  1. avatar
    Carro 2013-11-01 at 10:16

    Den här boken fick mig att köpa ett par löparskor utan dämpning. Passar mig bra. Men sedan har jag aldrig haft några problem med skador.

  2. avatar
    Katarina 2013-11-01 at 03:50

    Läste i Runners World om stjärnkocken Marcus Samuelsson som på senare år har återförenats med sin familj i Etiopen (växte upp som adoptivbarn i Sverige). Själv springer han milen på 37 minuter vilket kan verka rätt imponerande, men när han träffar släktingarna i Etiopien kommer han snabbt ner på jorden. Där springer de hela tiden överallt – 70-åriga mormor springer till kyrkan – visst är det härligt:-)

  3. avatar
    Pia 2013-11-01 at 08:36

    Amen! Maken har till och med fått mig att trippa runt i fåniga tåskor efter läsning av denna bibel och själv är han inne på sina andra sockiplast. För ett litet tag sedan var han inne på att köpa mer normala tåskor att gå i även när han inte springer, men jag ställer mig lite tveksam. Jag tror att det du beskriver som nerd startar ungefär just precis där… 😉

  4. avatar
    Mia 2013-11-01 at 11:32

    Jag väntar med spänning på att se dig i ”barfotaskor” Hedvig 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *