Kabuls pojkflickor – ett patriarkalt motstånd

Ända sen jag som 15-åring såg National Geographics omslag med den afghanska flyktingflickan har jag intresserat mig för landet varifrån hon flytt. Och jag är inte ensam. Flickans gröna ögon har fängslat en hel värld. På National geographics 125 års utställning har den afghanska flickan en hedersplats. Hon är vår tids Mona-Lisa, fångad i ett ögonblick. Hennes blick är lika gåtfull som La Giocondas leende, och den säger verkligen mer än tusen ord. Men vilka? En del av svaret finner man i den bok jag just läst ut.

Som tonåring gick jag runt och skramlade bössa åt svenska Afghanistan-kommittén och som vuxen har jag läst det mesta jag kommit över om landet i bokform. Nu har jag läst ytterligare en, den här gången en dokumentärroman om ett afghanskt fenomen som fram till nu frodats i det fördolda. I “de förklädda flickorna i Kabul” nystar journalisten Jenny Nordberg upp en månghundraårig företeelse som hon råkade snubbla över genom ett förfluget ord.

På besök hos Azita, en afghansk kvinnlig parlamentsledamot, avslöjade en av Azitas döttrar att deras lillebror egentligen var en flicka, men kläs ut till pojke – både för sin egen skull och för familjens. När Jenny Nordberg började nysta i historien upptäcker hon ett fenomen som inte bara begränsar sig till Afghanistan, utan till alla länder med ett patriarkalt system. I Afghanistan kallas de bacha posh: Flickor som får agera söner i brist på riktiga söner. För i det här landet är det bättre att ha en låtsasson än ingen alls. Så lite är flickor värda.

Min beundran för journalisten Jenny Nordberg är stor. I boken träffar vi många så kallade bacha posh – var och en med en unik historia. När den förklädda flickan kommer i puberteten är det meningen att hon ska bli flicka igen, vilket är lättare sagt än gjort. Efter att ha fått leva i den frihet som det privilegierade könet åtnjuter är det inte alla som klarar av att låta sig tvingas in i kvinnlighetens fångenskap. Den här boken visar en sida av det patriarkala samhällssystemet som aldrig exponerats tidigare. Och historien är samtidigt ett koncentrat av det absurda med detta samhällsystem. Jag rekommenderar verkligen boken och jag rekommenderar också att man tar sig till Värmlands museum innan den afghanska flickan tas ner. (Utställningen pågår till och med den 17 maj)