Skyffla snö

Mörka hemliga rum, saggiga hotell, en fåraherde som bara existerar i fantasin och en glimt av det moderna Japan (berättelsen skulle för övrigt ha kunna utspelat sig var som helst t ex i USA). Det är vad Haruki Murakami bjuder på i romanen Dance, Dance, Dance.

Huvudpersonen är journalist och skribent  med en ganska prestigelös syn på sitt värv. Han likställer  sitt skrivande med att “skyffla snö”.

Huvudpersonen checkar in på Dolphin Hotel i Tokyo i hopp om att återuppleva en natt men en kvinna han inte ens vet namnet på. Jovisst är det en glädjeflicka.

Men allt är annorlunda. Allt.
Hotellet är skinande och inte alls så där skumt och tveksamt renligt som sist. Så klart är kvinnan som borttrollad och istället uppenbarar sig en fåraherde som ger honom tvetydiga instruktioner för att  kunna lösa diverse mysterier som radar upp sig.

Mord, en strulig 13-åring som är mer än måttligt konstig, hennes ultraartistiska föräldrar och en kamrat från förr som numera kör Porsche och spelar läkare i såpoperor. Klämmer man på ett lager science fiction och en stor portion testosteron, uppkryddat med lite gubbsjuka fantasier så – tada! – där har ni handlingen.

Betyg
Alltså missförstå mig inte, jag gillar den här typen av böcker. Murakami är verkligen en favoritförfattare och jag fullkomliga älskade Kafka på stranden och Norwegian Wood. Jag imponeras fortfarande av hans fantasifulla story och hur tätt den är berättad, men det där stereotypt manliga, hormonstinna perspektivet börjar bli lite tröttsamt. Kanske beror det på att jag överdoserat genren snarare än något annat. (Kanske är det också förklaringen till att mitt inlägg är väldigt kort. Känns som om jag skrivit det förut…)  Nåväl, betyget blir i alla fall nästan 4 solida pinglor av 5 möjliga.