Folkvandrare är vi allihopa

Vi pinglor har unisont  läst “Sapiens – En kort historik över mänskligheten” av Yuval Noah Harari. Som ju inte visade sig vara särskilt kort, varför den fått hänga med ett tag och inte avhandlats ännu. Men för min del väckte Sapiens ett intresse av människans ursprung – som jag stillat under julhelgen med att läsa Karin Bojs böcker om DNA-teknikens kartläggning av vår gemensamma historia. Först “Min europeiska familj”, och sen köpte jag “Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren”  till min man i julklapp. Bara för att själv läsa ut den redan under julaftonskvällen!

Först och främst vill jag säga att omslaget till boken är missvisande. Det här är ingen bok om mannens utveckling från australopitecus till hipsterpappa. Den handlar om vad Y-kromosomer kan berätta om koloniseringen av Sverige, och det är väldigt intressant!

Båda Karin Bojs böcker har varit lite ögonöppnande för mig, men jag har också fått “vatten på min kvarn” när det gäller vissa hemmasnickrade teser. Till exempel har jag de senaste åren börjat fundera en del över mitt eget utseende (mörkt hår och bruna ögon) som genom hela mitt liv gett mig frågor om “var jag kommer ifrån?” Att jag kommer från Sverige tycks inte riktigt duga som svar, folk verkar anta att mörkhåriga och brunögda svenskar måste ha något annat ursprung, det vill säga någon invandrare i släkten.

I min släkt har vi liksom många andra påstått att vi härstammar från valloner – vilket visade sig vara rent nys när mina äldre släktingar släktforskade. Jag har på senare tid undrat om inte föreställningen om det typiskt svenska utseendet som blont och blåögt bara är en myt och vanföreställning. När jag läste om konstvetaren Jeff Werners bok “Blond och blåögd: Vithet, svenskhet och visuell kultur” kände jag mig stärkt i detta, och med Karin Bojs böcker ännu mer så.

Faktum är – visar DNA-tester – att vi alla människor på jorden är en salig blandning av varandra, och att vi nästan alla härstammar från folkvandrare. Bilden av svensken som blond och blåögd är en gammal kvarleva från rasbiologins villfarelser om att det skulle finnas “rena raser” på jorden, som levt isolerade från andra. I själva verket kommer vi nästan alla nån annanstans ifrån, och har beblandat oss med varandra längs vägen. Genteknik visar till och med att dagens moderna människor har två procent DNA från neandertalare.

Att min egen släkt ville förklara våra mörka drag med vallonblod har vi tydligen inte varit ensamma om i Sverige. Eftersom vallonerna ansågs ha hög status som yrkesskickliga arbetskraftsinvandrare var det något man drog till med som brunögd svensk i en rasistisk tid för att slippa misstankar om påbrå från andra, sämre sedda “rastyper”, berättar Karin Bojs. Och denna vanföreställning har levt kvar.

Men i Sverige har det alltid funnits människor med mörka drag, visar DNA-tekniken. I boken beskrivs hur Sverige befolkades av i huvudsak tre olika folkslag som vandrade in från olika håll i tre omgångar. Den första var stenåldersjägare som vandrade in söderifrån för ca 11000 år sen när inlandsisen drog sig tillbaka. DNA-analyser av skelett kan till och med avslöja hur de såg ut: mörk hy, svart hår och blå ögon. Från början kom de, liksom alla Homo Sapiens, från Afrika. Eftersom de livnärde sig på D-vitaminrik föda, som fet fisk och säl utgjorde det mörka skinnet inget hinder för dem att leva i en solfattig miljö. 5000 år senare kom jordbrukare, som härstammade från nuvarande Syrien och/eller Turkiet, där jordbruket först uppstod. De hade troligen bruna ögon, och det ljusa skinnet blev ett måste för att kunna leva på D-vitaminfattig kost uppe i norr. Under lång tid verkar det som att dessa två folk levde sida vid sida i nuvarande Sverige. Den tredje vågen, som antas ha fört med sig det indoeruopeiska språket och ljusare hår, var ett herdefolk som kom från stäpperna i nuvarande Östeuropa.

När det gäller samerna, som räknas som Sveriges ursprungsbefolkning, visar DNA-tester att de härstammar från människor som kom till nuvarande Sverige långt senare, för cirka två tusen år sen under järnåldern. De kom i tre vågor, från nordvästra Asien, Finland och Mellansverige. Samerna är alltså också en blandning av olika vandrande folkslag. Det är den gemensamma renskötarkulturen i Sapmi som binder dem samman, och deras status som ursprungsbefolkning har inget med DNA att göra.

Jag tycker det är fascinerande vad den moderna DNA-tekniken kan berätta om vår gemensamma historia, och efter att ha läst de här böckerna är jag väldigt sugen på att göra ett eget DNA-test. Det är ju tack vare släktforskande privatpersoners tester som forskarna kunnat lägga detta pussel i mänsklighetens släktträd. Det som arkeologer och historiker bara kunde gissa sig till förut, med hjälp av artefakter och språkstudier, får vi bevis för idag. Och DNA-tekniken kan också motbevisa tidigare förhärskande dogmer. Tidigare ansågs det till exempel – av någon outgrundlig anledning – fult att tro att jordbruket kom till Sverige genom invandring. De som förfäktade den teorin gavs till och med ett skällsord, “migrationister”, berättar Karin Bojs. Men DNA-tekniken har gett dem rätt. Jordbruket importerades till Sverige av invandrare från nuvarande Syrien för 6000 år sen, ett folk som många av oss svenskar härstammar från idag.