Tankar efter ett minimaraton med Handmaid’s Tale

handmaid´s taleThe Handmaid’s Tale säsong 3 har nu startat på HBO och det firade jag genom att se tre avsnitt på raken. I väntan på fortsättningen plockade jag fram mitt ex av boken för jag ville kolla en sak jag kom ihåg. Jag mindes att jag särskilt studsat till över en passus i epilogen, som är intressant för den är sådär Atwoodskt absurd.

Det är i sista kapitlet som hela historien knyts ihop genom ett forskarsymposium i framtiden. En så kallad ”Gileadforskare” föreläser om de brev de hittat efter en gömd flykting från Gilead – vittnesmålet som blev Tjänarinnas berättelse. Enligt forskaren ska de ”inte fälla moraliska domar”, för de är ”kulturspecifika”, och man ska inte ”fördöma, utan förstå” Gilead. ( se bild ) Och dessa uttalanden möts av applåder från de församlade forskarna.

Som jag uppfattar det riktar Margaret Atwood här en välriktad spark mgiledot det som brukar kallas ”kulturrelativism”. Med tanke på vad det är som man ska visa förståelse för – en religiös diktatur där kvinnor systematiskt förslavats, stympats,  våldtagits och avrättats – är det ju alldeles absurt. Samtidigt känns tankegångarna bara alltför bekanta från vår egen samhällsdebatt.

Toleransen för de intoleranta anser jag är en (farlig) paradox i sekulära demokratier, och det är nästan kusligt hur före sin tid Atwood är med allt. Hon är en av de viktigaste författare vi haft och det är en skam att hon inte fått Nobelpriset!

En annan tanke som tvingar sig på när jag ser Handmaid’s Tale säsong 3 är den oundvikliga jämförelsen med dagens verklighet, nästan 30 år efter att Atwood skrev boken. En scen i första avsnittet är särskilt gripande: När en handmaid lyckas fly över gränsen till Kanada och räddas av en manlig vakt. Han ställer en formell fråga om hon vill söka asyl eftersom hon som kvinna riskerar tortyr, dödsstraff eller omänsklig behandling om hon återvänder till sitt hemland. Hon svarar ja och sen tas hon omedelbart till ett sjukhus för omfattande undersökningar. Och där applåderar alla sjukhusbesökare när de förstår att hon är en flykting från Gilead.

Men hur går det till i verkligheten när kvinnor lyckas fly från länder där de kan plågas och tvingas på grund av det kön de fötts med? Ja, statistiken talar ju sitt tydliga språk, och är lätt att begära ut från Migrationsverket för de som vill se sanningen i vitögat. Över hälften av alla kvinnor och flickor som lyckas fly från Afghanistan får avslag på sin asylansökan i Sverige.

Men det är klart,  var är den dramaturgiska effekten i att Gileadflyktingen efter nåt år och några intervjuer hos Kanadas Migrationsverk  nekas flyktingstatus på grund av att hon anses sakna skyddsbehov då hennes berättelse inte bedömts som tillräckligt trovärdig ?

Hedvig N

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *