Ulrika Nulty är dessutom geniet bakom hela konceptet Myror i brallan på SVT, som blev både barnprogram och älskad barnbok - vilket borgar för kvalitet!

En bra barnbok ska tålas att läsa om och om och om igen, och det gör ”Hundar som jobbar”. Faktaböcker för barn är en lite bortglömd genre, men min erfarenhet är att de ofta blir favoriter.
- Är allt som står i den här boken sant, mamma? undrade den lilla bokrockerskan. Ja, sa jag och presenterade den som en ”sanningsbok”, vilket hon verkade nöjd med.

Både 6-åringen och hennes storebror 10-åringen fastnade för boken. Här får man precis som titeln antyder lära känna hundar med olika yrken, som knappt jag visste fanns. Polishundar, vakthundar och jakthundar kände man ju till. Men servicehundar som kan tända och släcka hemma och svara i telefonen åt husse – det var nåt nytt också för mig. Att sen den lappska vallhunden som vallar renar har visade sig ha samma namn som dottern, det var en rolig överraskning!

Nyutkomna boken ”Spökmackar” av gifta paret Henrik och Therese Nerlund handlar om spåren efter den svenska mackdöden. I slutet av 60-talet fanns det bensinstationer runt varje knut och kurva i vårt avlånga land. 1968 uppgick antalet till 9000, sen dess har fler än 6000 lagts ner. Men många står kvar övergivna, och vissa av dem är faktiskt rena arkitektoniska pärlor.

Det här berättade arkitekturhistorikern Henrik Nerlund för mig när jag intervjuade honom om boken i P4 Värmland. Tillsammans med sin fru, som är fotograf, har han rest runt i hela Sverige för att dokumentera spökmackarna. Vissa av dem är bevarade som tidskapslar, berättade han. Här i Värmland hittade de den den sista återstående macken av märket Koppartrans från 60-talet. Koppartrans var ett svenskt bensinbolag och den här rariteten har fått pryda bokens omslag. Den ligger i Hämnäs mellan Arvika och Årjäng och är kanske ett spännande utflyktsmål till sommaren?

Naemi lärde sig rocka idag – och har redan blivit så skicklig att hon kan läsa en bok samtidigt . Fick förslaget att jag skulle filma henne och lägga upp på Rekordmagasinets hemsida i kategorin ”Litteraturrock”!

Kan kanske också ses som en ny form av bokcirkel?

Allt det jag berättar om är sant. Jag berättar det först för mig själv; oändligt långsamt.
Så börjar Lundberg sin självbiografiska berättelse. Det är ett turbulent liv denne skandalomsusade poet levt. Som på en berg-och-dal-bane-resa har han i drygt 40 år färdats från samhällets botten till dess kulturella topp, från kaos till småborgerlig trygghet, från kyla till värme tillbaka till iskalla miljöer – såväl temperaturmässigt som socialt. Undra på att han har en del att förtälja om sitt liv.

Boken innehåller några korta dikter. Varför finns det inga punkter i dikter?

yarden är en berättelse om författarens klassresa; sin uppväxt i Rosengård i Malmö tillsammans med sin schizofrena mamma och fem syskon, sitt tunga missbruk och tvivelaktiga affärsverksamhet långt innan myndighetsdagen inföll och sin näst intill obefintliga relation med fadern vars engagemang i sin son sträcker sig till att erbjuda honom anställning som servitör på sin 60-årsdag, på villkoret att han inte avslöjar sig som familjemedlem.

Den handlar också om författarens starka längtan till bibliotek, böcker och det skrivna ordet redan i unga år. Om hans författarskap och fallenhet för poesi och prosa. (Lundberg har förvisso många strängar på sin författarlyra och har även skrivit uppmärksammade deckare.) Och om hur denna talang tar honom på en klassresa från samhällets botten till de litterära finrummen bland den svenska litteratureliten. En trygghet som inte bara innebär erkännande utan helt nya ekonomiska förutsättningar.

Yarden berättar också om hur snabbt man kan åka ut ur dessa sammanhang om man inte sköter sig. Skandaler, skatteskulder och några snedsteg är vad som krävs för att snabbt slungas tillbaka till timanställning på nåder i Malmös hamn. Att flytta lyxbilar från båtar till lastområden (yarden) utan att skrapa lacken eller smutsa inredningen, med anställningsvillkor som får vem som helst att bryta ut i gråt blir åter den upphöjde poetens vardag.

Men det blir också en skildring av arbetsgemenskap och solidaritet. Tillsammans med sina universitetsutbildade arbetskamrater med invandrarbakgrund flyttar de och tvättar bilar på ackord i ur och skur. Och likt Tummen och Henkan i Mina drömmars stad ställer arbetskamrater upp för varandra för att undvika att hamna i onåd hos sadistiska förmän i hamnen. Skillnaden är att i Lundbergs fall faller inga försök till rättvisa eller förlikningar i god jord. Ett misstag – eller faktisk bara en misstanke om misstag – bestraffas omedelbart med avstängning, utfrysning och utebliven lön.

Det är en viktig men skrämmande bild av Sverige som målas upp och det är med ärliga och detaljerade beskrivningar, av både känslor och miljöer, som Lundberg med denna berättelse åter tar sin in i de litterära finrummen. Motsägelsefullt. Märkligt. Bräckligt. Hur länge ska det vara denna gång?

Betyg
Jag är ingen prosafantast men berättelsen drar mig ändå in i boken. Den känns mycket ärligt berättad och med författarens livsöde är det svårt att inte bli både fascinerad och förfasad. Det är en viktig berättelse som får mig att reflektera över hur bräcklig tillvaron är när skyddsnätet runt omkring har stora maskor. Sammantaget ger jag boken 3,5 pinglor av 5 möjliga.

Vi hade väl ingen aning om vad som egentligen väntade oss och reaktionerna vid vår senaste pingelträff var av mycket blandat slag. Vi kände oss lite förbryllade över hur man ska läsa denna roman. Vad ville Mishima säga oss som läsare? Vi fnissade gott åt pocketupplagans framsida och konstaterade att förordet om Mishimas märkliga levnadsöde fascinerade och inbjöd till läsning. Men sedan gick åsikterna isär om huruvida detta var en läsvärd historia, eller inte.

I romanen möter vi den unge japanske pojken Nuboro, vars mamma änkan Fusako möter kärleken i sjömannen Ryuji. Nuboro fascineras och imponeras inledningsvis av den, i hans ögon, manlige och äventyrlige sjömannen, men när sedan Ryuji beslutar sig för att överge sitt sjömansliv och gå iland för att leva med Fusako, blir Nuboro omåttligt besviken. Tillsammans med sina fanatiska kamrater bestämmer han sig för att hämnas detta svek.

Pojkarnas fruktansvärda iskyla och grymhet förbryllar och vi har svårt att förstå eller beröras av deras livssyn. Däremot är kärlekshistorien mellan Fusako och sjömannen mycket fint skildrad och Mishimas sätt att växla mellan de olika karaktärernas perspektiv lyfter berättelsen. Den kalla nyårsnatten som Fusako och Ryuji tillbringar i en park är oerhört fint berättad från två olika perspektiv.

Förbryllningen över hur berättelsen skulle kunna tolkas ledde helt enkelt till en googling på nätet. Där kan man få ta del av analyser som fokuserar på Mishimas nationalistiska ådra. Fusako, som driver en modeaffär, lockas av det västerländska, och kan därför ses representera det ”nya” Japan som enligt Mishima lockades av det västerländska och var på väg att ge upp sitt ursprung. Att pojkarna ser sig tvingade att ta ut sin hämnd för att sjömannen – representant för människans (mannens?) storhet och friheten – överger deras ideal kan ses som Mishimas önskan att återupprätta det forna Japans storhet. Denna tolkning gav oss ändå ytterligare en dimension i vår läsning av denna något märkliga roman. Men, åh, vad vi skulle vilja höra Khemiris förklaring också!

Betyg: 3 pinglor

Priset delas ut för fjärde året i rad och har tidigare gått till bland andra deckarförfattaren Ninni Schulman från Lesjöfors och poeten Ismael Ataria från Hagfors. Ninni har ju gästpinglat hos oss och glädjande nog går årets pris till en annan av våra gästpinglor: Laila Carlsson för hennes roman ”Dit där citrusträden blommar” som hon gav ut på eget förlag.

Juryns motivering lyder:

” Ett brett upplagt debutprojekt, där många trådar läggs ut i en omfattande roman, som i sig bär fröet till flera romaner. Med en läsvänlig och driven berättarteknik skapar författaren nyfikenhet och läslust hos läsaren…

…Boken handlar i mycket om sorg och saknad men också kärlek och är hoppfull i insikten om att det finns ljuspunkter, som man med förståelse och god vilja kan nå. Vi kan alla med rätt vilja och inställning visa att det är möjligt att nå dit där citrusträden blommar. Boken pekar framåt. Inte kanske på en direkt fortsättning av förstlingsverket men på flera böcker av en påfallande skicklig romanförfattare! ”

För prispengarna på 10 000 kronor funderar Laila nu på att köpa en tvättmaskin.

Grattis Laila – årets värmländska debutant!

Det är just en dotters hat-kärleksrelation till sin mamma som står i fokus i berättelsen. En mamma som verkar ha levt ett destruktivt och experimenterande liv som var svårt att förena med modersrollen.  Samtidigt var hon en rolig och varm mamma som artonåriga Lousie (vår huvuperson) skulle kunna göra vad som helst för . Lousie fick tidigt lämna mamma för att bo hos sin pappa och mamman blev en sådan där ”helgförälder” som ibland fixade till fantastiska upplevelser men lika ofta (om inte mer) svek och inte höll sina löften. Många gånger fick den lilla flickan ta den vuxnes roll som till exempel den gången då hon räddar henne tillbaka till livet efter att mamman (eller Alice som hon väljer att kalla henne) tagit en överdos. Hon skulle kunna gör vad som helst för sin älskade mamma!

”Mamma, min mamma, jag skulle så gärna vilja hjälpa dig, låt mig hjälpa dig, låt mig vaka över dig. Men mamma hör inte, hon har aldrig velat lyssna, hon låter inte någon vara snäll mot henne.”

Det är just ett sådant här svek som Lousie funderar på om hon har råkat ut för ytterligare en gång. Hela romanen utspelar sig nämligen på ett café där Louise sitter och väntar på mamman som plötsligt sökt upp henne efter flera månaders tystnad. Louise väntar och väntar, beställer in en purjolökspaj, kaffe på maten och så ytterligare något mer under det att hon fortsätter att vänta. Hon är van vid att vänta och det är något hon någonstans accepterar hur arg och besviken hon än blir.

”För hon kommer ju. Det är trots allt det som är det väsentliga: mamma kommer alltid till slut.”

Under denna eftermiddag som vår huvudperson väntar så dyker hon ner i sina minnen och det är alla dessa minnen som utgör romanen. Olika scener och händelser som satt sina spår. Det är smärtsamt och fint på samma gång. En fin läsupplevelse som ger mersmak och lyckligtvis så finns det mer. Justine Lévy är aktuell igen med en uppföljare; En ovärdig dotter, där vi får möta samma mor och dotter fast femton år senare. Nu är mamman döende i cancer och dottern gravid med sitt första barn. Med hjälp av mammans anteckningar försöker dottern pussla ihop en bild av mammans liv för att kunna förstå och kunna gå vidare i sin egen kommande mor-dotter-relation. Den läser jag gärna!

Den här veckan är det 100 år sedan atlantångaren Titanic reste på sin jungfrufärd mellan Southampton och New York. Destinationen blev som bekant botten av Atlanten. Fartyget, som på sin tid var världens största och mest luxuösa hade 2207 passagerare ombord. I den stjärnklara polarnatten den 14 april 1912 kolliderade hon med ett isberg. Det ”osänkbara”skeppet sjönk och cirka 1500 människor drunknade eller frös ihjäl i det iskalla vattnet.

Som så många andra har jag fängslats av historien om RMS Titanic. I samband med 100 års-jubileet har jag läst två böcker om henne. Dels Walter Lords bästsäljare ”En natt att minnas” (1955), som beskriver katastrofen minut för minut, och dels ”Sagoskeppet” (2008) av Claes-Göran Wetterholm.

Titanics vrak hittades 1985 på 3800 meters djup

Mängder med böcker har skrivits om Titanic  genom åren. Den första kom spöklikt nog redan 1898. Den fiktiva romanen Futility av Morgan Robertsson om atlantångaren Titan som sjunker efter att ha kolliderat med ett isberg med för få livbåtar ombord hade kusliga likheter med den sanna historien fjorton år senare.

”En natt att minnas” från 1955 var den första dokumentära romanen om Titanics undergång. Med hjälp av ögonvittnesskildringar från överlevande lyckades Walter Lord pussla ihop hela händelseförloppet – från att utkiken fick syn på isberget till att ångaren Carpathia angjorde New York med de 712 räddade skeppsbrutna ombord. Trots att man vet hur det slutar är boken ohyggligt spännande. För den som sett James Camerons rekordfilm med Leonardo di Caprio och Kate Winslet i huvudrollerna känns mycket av handlingen igen, vilket inte är en slump. ”En natt att minnas” blev en formidabel succé och tre år senare filmatiserades boken. Det var denna svartvita film med samma namn som James Cameron råkade få se på TV som inspirerade honom att göra sin ”Titanic” – världens dyraste film 1997 som nu kan ses i 3D.

Så här beskriver Walter Lord det ögonblick kl 02:20 när Titanic till slut går under efter sin långa dödskamp:

”När lutningen blev ännu brantare tippade den främre skorstenen över. Den slog i vattnet på styrbordssidan med en skur av gnistor … simmare krossades under tontals med stål. Men den rasande tunneln kom som en gudagåva för Lightoller, Bride och andra som nu klängde sig fast vid den upp och nervända hopfällbara livbåten B. Den snuddade vid båten och sköljde iväg den tretti meter från det sjunkande kantrade skrovet. Titanic stod nu absolut lodrätt. Från tredje skorstenen till aktern stack hon rakt upp i luften med de drypande propellrarna glimmande till och med i mörkret. Lady Duff Gordon tyckte hon såg ett svart finger som pekade mot himlen… Ute i livbåtarna kunde man knappt tro sina ögon. Under mer än två timmar hade de hoppats trots allt medan de såg Titanic sjunka djupare och djupare. När vattnet nådde hennes röda och gröna sidolanternor visste de att slutet var nära, men ingen drömde om att det skulle bli såhär; det överjordiska dånet, det svarta skrovet som reste sig i nitti graders vinkel, den julkortsliknande  bakgrunden av strålande stjärnor. Några ville inte se. I den hopfällbara livbåten C böjde sig president Bruce Ismay över sin åra – han stod inte ut med att se henne sjunka…”

Vad är det som gör att Titanic fortsätter fascinera? Det här resonerar Claes-Göran Wetterholm kring i sin bok ”Sagoskeppet” som har undertiteln ”Titanics myter, Titanics människor”. Claes Göran Wetterholm räknas som en av världens främsta Titanic-kännare och att han är svensk är inte så konstigt. Svenskar var den tredje största nationaliteten ombord på Titanic, och bland de som omkom fanns många svenska emigranter. Det sista överlevande vittnet från Titanic var faktiskt en svenska. Lilian Asplund var fem år när hon överlevde katastrofen men förlorade sin far och sina bröder, som hon skildes från vid livbåtarna. Hon dog först 2006 i USA.

Jag kan tycka att Wetterholms undertitel är lite missvisande eftersom hans bok har en lätt slagsida.  Människoöden som Lilian Asplunds utelämnas i hög grad. Istället är det fakta och myter som får ta plats. Spelade fartygsorkestern psalmen ”Närmare Gud till dig” eller inte? Räddade kaptenen ett barn innan han drunknade? Wetterholm slår hål på många seglivade myter men kanske borde han ha lytt Walter Lord som avslutar sin bok med orden ”Det skulle i sanning vara dumdristigt av någon att vilja göra sig själv till högste domare över allt som hände den otroliga natt Titanic gick under”. Dock. För en Titanic-nörd som jag är ”Sagoskeppet” mumma. Det Claes Göran Wetterholm inte vet om Titanic är inte värt att veta.  Och det finns många Titanic-nördar därute! Intresset har inte mattats av med åren vilket märks på internet där det finns en ofantlig mängd information, bland annat hela passagerarlistan med omkomna och överlevande.

Camerons film, nu i 3D

En förklaring kan vara att Titanic blivit symbol för så mycket, på senare år allt ifrån klimatet till euron till kärnkraft. Av sin religiösa samtid tolkades hennes undergång som en varning från Gud. Människan skulle inte försöka göra sig till herre över naturen. Katastrofen satte också punkt för en ljus tidsålder med en övertro på modern teknik  och katastrofen sågs som ett förebud om världskrigen. Själv tolkar jag den mer som ett förebud om klassamhällets undergång. För Titanic hade inte bara sexton vattentäta skott som skulle hålla henne flytande, hon visade sig ha ännu mer vattentäta skott mellan första- andra- och tredjeklass.

”Kvinnor och barn först!” var en paroll som brittisk sjömanssed påbjöd, men det är ett faktum att förstaklasspassagerana fick förtur till det otillräckliga antalet livbåtar, och fler män från första klass överlevde procentuellt sett än barn i tredje klass! Detta väckte förstås harm och anstöt, också på den tiden då klassåtskillnad uppfattades som en naturens ordning. Eftervärldens dom blev hård, och rimligtvis måste socialismen ha fått vind i seglen när orättvisorna uppdagades. Men om klassamhället överlevde eller ej kan ju förstås diskuteras.

Oavsett varför vi fängslas av Titanic – som sagoskepp kommer hon alltid segla vidare, skriver Claes-Göran Wetterholm. I historiens backspegel har Titanic verkligen visat sig vara vad rederiet White Star Line lovade: osänkbar!

Tana French – ”Brottsplats Faithful Place”.

Fantastiska miljö- och personbeskrivningar från Irländsk arbetarklass. Snyggt och spännande. 

Åsa Larsson – ”Till offer åt Molok”.

Åsa Larssons nya har varit efterlängtad. Jag tycker att hon är en av de bästa svenska deckarförfattare vi har. Hon infriar förväntningarna.

Giles Blunt – ”Fader död”

Johan Cardinals första mordfall efter hustruns död. Välskrivet och spännande.

Denise Mina – ”Getingsommar”

Fotrfarande är Garneth hill-triologin Minas bästa. Här är det kriminalinspektör Alex Morrow som löser mord på rik flicka. Bra skildring av olika samhällsklasser i Glasgow. 

Michael Conelly – ”Nio drakar”

Connelly skriver alltid spännande bladvändare. Rånmord på kinesisk butiksinnehavare leder till triaden i Hongkong. Bra men känns ibland som det blir lite hafsigt. 

Tomas Enger – ”Skendöd”
Ny norsk bekantskap där norsk journalist löser morden och polisen är hopplöst långt efter.  Ser fram emot nästa bok. 

Bra krim i pocketformat
De här böckerna finns än så länge bara inbundna – men släpps på på pocket i juni. Om man hellre vill slå till på en bra deckare i pocket kan jag rekommendera de här:

Kristina Ohlsson – ”Änglavakter”, ”Askungar”, ”Tusenskönor”.

En av de bästa svenska deckarförfattarna just nu. Jag har tidigare skrivit om Änglavakter här på bloggen. Den får fem pinglor.

Arne Dahl – ”Viskleken” – Paul Hjelm leder nu hemlig operativ enhet inom Europol. Karin har tidigare skrivit om den här. 

Leif GW Persson – ”Den döende detektiven” – utsedd till årets bästa deckare. 

Arnaldur Indriadson – ”Mörka strömmar” - Polisen Elínborg i centrum när polisen i Reikavik ska lösa ett mord- och våldtäktsfall. 

I Marie Hermansons thriller-aktiga roman får man berättelsen om Max och Daniel. Tvillingarna som aldrig levt tillsammans med som ändå är hårt bundna till varandra. Daniel är den rekorderlige, småborgerlige och smått misslyckade brodern. Max är den karismatiske, galne och farlige. Trots olikheterna är de en bildlig kopia av varandra.

Daniel får en dag brev från Max där han ombeds att besöka denne i Helvetet. Nej Helvetia var det visst! Men skillnaden visar sig vara hårfin. Max bor på ett vilohem i Himmelsdalen i Helvetia, en isolerad by i de schweiziska alperna med frisk luft och okristligt vackert natur.

Känner mig nojig när jag tänker på att jag ska spendera påsk i en schweizisk alpby…

Daniel känner sig tvingad att göra sin bror till viljes och far dit. Det visar sig att det inte är frågan om något vanligt vilohem utan ett forskningscenter och behandlingshem för psykopater av värsta sorten. Max inkluderad.

Ingen lämnar hemmet utan godkännande. Med vädjan till broderns samvete och godhet lyckas Max övertala Daniel att byta plats med honom, bara för några dagar medan han själv behöver ”ta hand om några grejer på utsidan”.

Daniel borde inte ha gått med på bytet. Han är inte redo att hantera den verklighet som finns under den vackra ytan i dalen. Han är varken beredd på att möta terapeuter och forskare eller andra ”besökare”. Vem kan han lita på? Vem talar sanning? Vem är god och vem är ond?

Att slutet är brutalt och att resan dit kantas av både fysiskt och psykiskt våld är ganska förutsägbart. Men vem som är vem är svårare att förutspå.

Betyg
Himmelsdalen är en ofantligt fantasifull berättelse. Det är lite thriller möter familjedrama. Kryddat med en dos sci-fi. Toppat med en skopa romans. Ja jag blev faktisk aldrig riktigt klok på den. Å ena sidan kunde jag inte lägga boken ifrån mig. Å andra sidan tyckte jag att den var skum och lite seg. Så slutsatsen borde bli att storyn var fängslande men författarskapet lite halvdant utfört.

Det får bli en lagom 3:a av 5 möjliga pinglor.