Fortsätter också mitt letande, om än sporadiskt, efter en bra tidning om Hälsa. Fastnade lite i Hälsa & Fitness som jag köpte härom dagen. Den kändes inte så ”upphottad” och stylad som en del andra. Här fick man med sig lite av varje och i senaste numret blev jag tipsad om lite stretch övningar (som hette yoga för löpare…) , hur jag håller mig frisk under vintern (blev mer en bekräftelse…) och lite mattips ( mumsig  varm choklad). Lite lagomt gott och blandat kan jag tycka. Fast framsidan lovar att jag ska ”hitta tillbaka till drömformen” Hehehe, när hade jag den då????

Hungerspelen utspelar sig i ett framtida Nordamerika där någon typ av katastrof delat upp landet i 13 distrikt styrda av en enväldig president i huvudstaden. Distrikten är fattiga och matbristen stor, svält och umbärelser hör till vardagen. En gång per år på den så kallade slåtterdagen hålls ett lotteri där en pojke och en flicka från varje distrikt väljs ut att delta i Hungerspelen – en tävling som direktsänds i tv över hela landet och går ut på att döda alla sina motståndare och bli den siste som överlever.

Man får följa den tuffa flickan Katniss från gruvdistriktet 12 som skickas iväg till huvudstaden där hon stajlas och sminkas för att få så många beundrare och sponsorer som möjligt. Sedan skickas hon ut på spelplanen – ett jättelikt område fyllt av faror – omringad av fiender. Peeta heter killen från samma distrikt som hon tycker om men inte vill fästa sig för mycket vid eftersom hon vet att någon av dem måste dö.

Boken är gastkramande spänning från början till slut och innehåller också lagom doser av romantik och kärlek. Om läsarna av Twilight-böckerna delades upp i team Jacob eller team Edward, så slits huvudpersonen här mellan den gode Peeta och den lite farligare  Gale. Den andra boken i serien Fatta eld, är också bra, men börjar lite segare. Trean Revolt väntar jag lite med att läsa eftersom jag vid det här laget känner mig lite mätt på historien.

Suzanne Collins har ett väldigt vardagligt språk utan finess i spänningshöjande presensform, så det är ingen skönläsning på det sättet – men helt klart bra tidsfördriv.

Jag ska absolut går på filmatiseringen av Hungerspelen som har premiär den 23 mars. Av trailrarna att dömma återger filmen berättelsen väldigt bra:

Läs också:
Den svenska fansajten om filmen

Recept:

• 400 g pilgrimsmusslor
• salt
• nymald svartpeppar
• smör att steka i

Stek hastigt, max en minut.

Tryffelmajonäs

• 2 äggulor
• 1 tsk färskpressad citronsaft
• 1 tsk dijonsenap
• 1 1/2 dl matolja (jag använde rapsolja)
• 2 tsk tryffelolja eller 2 tsk färskriven tryffel
• salt
• nymald svartpeppar

Mixa ägg, dijonsenap och citron med en stavmixer. Droppa långsamt i olja medan du mixar. Avsluta med salt, peppar och tryffelolja.

Jag modifierade receptet genom att lägga pilgrimsmusslorna på en bädd av spenat:

• 70 g kravodlad babyspenat
• 1 msk smör
• 1/2 msk vetemjöl
• 1/2 dl matlagningsgrädde
• salt
• nymalen svartpeppar

Koka färsk bladspenat i två minuter. Låt rinna av. Bryn i smör och pudra lite mjöl över. Häll på lite matlagningsgrädde, salta och peppra.

Boken består av lite recept på olika smårätter, till exempel blåmusslor med cayennepepparsmör,  och små fina västerbottenpajer med löjrom följt av några brunchrecept och rejäl husmanskost men med en modern touch. Det finns också en rad goda fiskrätter – det var ju Louises torsk som banade väg för henne i tävlingen Sveriges Mästerkock.  Det finns också några smaskiga desserter – eller vad sägs om Chokladterrin med crunch och rosmarinsalt?  Det blir i alla fall lördagens efterrätt för mig!

Kokboken avslutas med fyra trerättersmenyer – en för varje årstid med tips på vin som passar till. Mycket ”matnyttigt” i denna bok alltså och väldigt många rätter i min smak. Allting verkar jättegott! Det enda som inte imponerar så mycket är den grafiska formgivningen som känns ganska tråkig.

Eftersom det var en väldigt lång bok fick den följa med mig till en massa olika ställen för att bli läst. På stranden.

Richard Papen flyttar från Kalifornien till den amerikanska östkusten för att studera på ett anrikt college i New England. På ett knappt stipendium och mot sin anti-akademiske fars vilja väljer han att studera klassisk grekiska och latin.

Som den lättviktige, men ändå vetgirige, västkustbo han är imponeras han raskt av skolans intellektuella elit, fem ungdomar med egen studieplan och lärare, Julian Morrow.

Eleverna består av  den välbeställde och överintellektuelle Henry, gruppens överhuvud som har full koll på grekiskan men är fullkomligt ovetande om världen runt omkring sig. Bunny, Henrys motsats, med inlärningssvårigheter, tvivelaktiga bekanta och ständig brist på penningar. Så har vi den finlemmade och rödhårige homosexuelle Francis, och slutligen tvillingarna Camilla och Charles vars förhållande övergått anständighetens gräns.

På frukostrestaurangen.

Underligt nog accepterar de Richard som den sjätte medlemmen och de sex ungdomarna tillbringar i princip all tid tillsammans och låter sällan någon annan få tillgång till sin innersta krets.

I experimentell anda och med inspiration från antikens grekiska berättelser testar de droger, överkonsumerar alkohol, utför ritualer och alla möjliga andra tänkbara dekadenta aktiviteter, tills det en dag går över styr. Någon dör. Någon får kalla fötter. Någon måste ta skulden. Någon måste offras.

Betyg
Donna Tartt har lyckats skriva en mycket läsvärd deckare av det icke-traditionella slaget. Jag som inte ens gillar deckare njöt av den i fulla drag. Här finns inga tröttsamt förutsägbara skummisar eller försupna kriminalare så långt ögat når, istället är det en tät relationsroman med kriminella inslag som kryddar berättelsen.

Det enda som grumlar ett toppbetyg är längden. Ja, jag är liksom allergiskt mot för långa romaner. Även om Tartt har utnyttjat sidorna väl och inte lämnat något åt slumpen, det finns inga lösa ändar eller oklarheter, hade berättelsens 700 sidor mått bra av att komprimeras en smula.

Andra delen av romanen, efter det beräknade mordet, kunde utan problem kortats minst si så där en 100 sidor.

Det blir alltså 4 rafflande pinglor av 5 möjliga.

På promenaden.

Kakrecept på köpet
Efter att ha läst denna dekadenta bok som är sprängdfylld med osunda vätskor och tvivelaktigt leverne tycker jag att det är på sin plats att dela med mig av ett nyttigt, men fortfarande supergott, kakrecept . Och superenkelt är det också!

BANANA BREAD
Blanda i en skål:
1 dl vetemjöl
1,25 dl grahamsmjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk kanel
1 dl socker

Blanda i en annan skål:
2,5 dl mosade mogna bananer
1 ägg
2 dl vaniljyoghurt
1 tsk olivolja
(Om du gillar russin och wahlnötter kan du stoppa i några sådana också.)

Rör samman allt, häll upp en en bröad form (1 l) och strö över lite solroskärnor. Grädda i mitten av ugnen på 200 grader (180 grader i varmluftsugn) i 50-55 minuter.

Mumsa i er tjocka skivor, gärna ljumna tillsammans med ett glas kall mjölk. Om den inte är nygräddad kan du rosta kakskivan i brödrosten innan du mumsar i dig den.

Boken handlar om den svenska adeln som utgör två och halv promille av Sveriges befolkning, men som äger jord motsvararande en yta av Gotlands storlek. Hur har adeln lyckats behålla både gods och jord genom århundraden av stora samhällsförändringar?  Och varför skriver man en bok om detta?

”Mitt eget intresse för den markägande adeln uppstod när jag upptäckte att denna grupp var mycket mer levande än sitt rykte, och då inte bara i form av spöken. Den här boken spänner mellan en allmänt spridd uppfattning och känsla av att lantadeln är ett fruset och fattigt gäng på fallrepet, och en upptäckt att de tvärtom på flera håll är en seg, slug, rik och politiskt potent grupp av framgångsrika lantbruksföretagare och politiska lobbyister”,  skriver Björn av Kleen inledningsvis.

Genom intervjuer med grevar och baroner, advokater, elever på Lundsberg, mäklare med flera tecknar af Kleen en intressant bild av starka familjeband, arvsstrider, otidsenliga värderingar och inte minst en bild av en stark lobbygrupp. Ett flitigt förekommande ord är ”Fideikommiss” som innebär att äldsta sonen i en familj ärver hela egendomen obeskuren.

Ett fideikommiss betyder alltså att arvsrätten enligt svensk lag åtsidosätts, det vill säga änkor, småbröder eller döttrar i adelsfamiljer ärver inte. Äldsta sonen ärver allt i syfte att förhindra att jordegendomen splittras. Därmed har han också rätt att förvisa exempelvis sin egen mamma från gården om fadern dör… (Just en sådan tragisk historia berättas i en intervju med Johan af Petersens i boken.)

Fideikommisset har varit på väg att försvinna i Sverige ( vilket det gjort på de flesta håll i Europa långt tidigare), men en ny politisk syn på kulturarvet, med en intressant koppling till socialdemokratin, har enligt af Kleen gjort att systemet blivit kvar. Oförändrat år 2012.

Ja, man kan säga mycket om boken och jag blir nyfiken på hur Björn af Kleen har kommit alla dessa människor så nära och fått dem att prata. Har han varit helt ärlig med sina intentioner? För det är många sorgliga öden som berättas om infekterade arvsstrider, om smärtan över att bli bortlämnad till privatskola i unga år. Och många trista värderingar ventileras om synen på kvinnor, adoption och så vidare.  Boken är bra, men jag irriterar mig lite på att af Kleen blir för raljant i tonen ibland. Föraktet blir för uppenbart. Lite kan man lämna åt läsaren att tolka själv…

Men att det finns en djup frustration hos honom över systemet förstår jag på hur han beskriver sig själv som författare:

”Jag är uppvuxen i Hedemora i Dalarna. Mitt efternamn, af Kleen står med i adelskalendern. Jag är däremot inte adlig. Det beror på att jag, liksom mina syskon, ärvt vårt efternamn av min mamma. Namn och blod kan enligt Riddarhusets principer inte ärvas på mammas sida.”

Sammantaget blir dock betyget gott. Jag ger den fyra pinglor av fem!

Boken pendlar mellan nutid, där Eli med hjälp av sin terapeut försöker klara vardagen, och tillbakablickar på hennes liv. Jag gillar det sättet att berätta en historia. Språket är fantastiskt med underbara formuleringar och starka bilder. Och mitt i alla hemska delar om mediciner, bältesspänning, ångest och utelämnande står Eli ändå stark och kreativ.

”En dåre fri”  har orsakat en hel del diskussioner, inte bara bland oss pinglor, om huruvida den är självbiografisk eller inte. Att de yttre ramarna stämmer överens med Beate Grimsruds liv och karriär är väl tydligt. Elis böcker och filmer har t.ex. samma titlar som Beates. När jag läser om katten Kiril som försvinner (ett av de starkaste avsnitten i boken tycker jag som är kattägare!) som Eli gör en film om, inser jag att jag har sett den filmen på TV för nåt år sen. Och tyckte mycket om den. Men diskussionen har handlat om de otäcka och skakande beskrivningarna av att vara mitt i en psykos och om dessa beskrivningar också är Beates egna. Beate Grimsrud själv säger att spekulationerna om vad som är fakta och vad som är fiktion inte är intressant. Det som finns mellan bokpärmarna är ett konstverk.

Och jag håller med.  Vi pinglor har pratat om detta förr när det gäller böcker, om det är viktigt att veta huruvida en berättelse är påhittad eller inte. För mig är det inte viktigt, utan så länge jag på något sätt blir berörd är jag nöjd. Och det blir jag verkligen av den här boken. Och nyfiken, vill läsa mer och gärna se fler av hennes filmer.

Jamie har utvecklats lite på 10 år…

Jag ska ärligt bekänna att jag inte lagade speciellt många rätter ur denna kokbok, men var ändå vansinnigt road av att bläddra i den och titta på hans matlagningsprogram. Detta var på den tiden dessa fenomen var nymodigheter.

Sedan dess har kokboks- och matlagningsprogramsmarknaderna formligen exploderat. Kockar som lagar, bedömer, slickar, intervjuar och sjunger sig igenom TV-show efter TV-show. Ostkakor i motljus och rostiga gamla kakaoburkar har fotats med dimmig lins och prytt omslagen på tonvis med kokböcker genom åren.

Min andra bekännelse är att jag troligen är en av de allra mest hängivna matnördar i målgruppen för dessa produktioner. Jag vet inte hur många hyllmeter kokböcker jag har köpt, och inte heller hur många timmar jag spenderat framför TV:n för att se måltider, bakverk och desserter bubbla fram.

Jamie-pizzan har räddat partyt många gånger. Altid lika gott!

Men det är Jamie Oliver som är originalet: den TV-kock som aldrig gör en besviken, som alltid inspirerar och aldrig blir trist. Ja det tycker i alla fall jag! Genom åren har jag köpt (nästan!) alla hans böcker och missar aldrig hans matlagningsprogram. Givetvis har jag hans App på telefonen och surfar ofta in på hans sajt för nya recept, matinspiration och handgripliga hur-gör-man-instruktioner.

Home away from home
När det för en tid sedan var dags att bo utomlands några månader och endast ha plats för några få kokböcker i hushållet, var det en självklarhet att införskaffa Jamies 30-minuters menyer.

Och inte blev jag besviken. Tvärt om, för på 30 minuter kan man med mycket enkla medel trolla fram en middagsmeny som både ser stilig ut och smakar mumsfillibabba.

Här kommer tre favoriter:

En mycket festlig och smaskig meny som är helt vegetarisk. Genialt att ha citronskal i spenatpajen…

En höstig senapskyckling att skriva hem om.

Givetvis finns det mängder av snabba pastarätter att välja på.

Betyg
Min tredje bekännelse i detta inlägg måste bli att jag inte lyckats hålla Jamies tidsram på 30 min en endaste gång. Men det gör faktiskt inte ett dugg. För med tanke på resultatet är det helt klart värt att lägga dessa 45 minuter på att laga ett riktigt gott mål mat. Hoppas bara att jag orkar hålla i detta när jag kommer hem till Svedala igen…

Hur som helst denna kokbok är superbra. Recepten är enkla att följa och lyckas med (om man läser igenom dem innan man sätter igång…) och resultatet både ser ut och smakar som om det är en riktig stjärnkock som varit i farten.

Betyget bli 5 kökspinglor av 5 möjliga!

BONUSRECEPT:
Tines supersnabba dansk/norska kalljästa bröd
Under mina månader i Australien har jag lärt känna en cool jänta fra Norge. Vi har haft otroligt mycket skoj tillsammans och dessutom lärde hon mig att baka bröd. Vansinnigt gott, ofattbart enkelt och färdigt i en grisblink. Tusen tack för det Tine!

Så här gör man:

1) Plocka fram två påsar torrjäst, 3 tsk salt och 5 dl kallt vatten och 12 dl mjöl (blanda friskt mellan vetemjöl (ca 6 dl), fullkornsmjöl (ca 4 dl) + några deciliter linfrö/solrosfrö/etc).

2) Lös upp jästen i det kalla vattnet, tillsätt saltet och rör sist i allt mjöl. Det ska vara väldigt kletigt när allt är ihopblandat.

3) Täck bunken med plast och låt stå i kylskåpet i minst 6 timmar, gärna över natten.

4) Efter kalljäsningen häller du upp degen på ett mjölat bakbord. Knåda inte! Bara dela och forma två långa bröd med hjälp av att täcka ytorna med mycket mjöl.

5) Sätt ungen på 250 grader och grädda i mitten av ugnen i 10 minuter. Dra därefter ner temperaturen till 200 grader och fortsätt grädda i 10 min till.

6) Njut!
(Man kan baka brödet på rent vetemjöl också. Då blir det kalas-bryt-bröd som passar supert på en buffé.)

Svårt val men swoschet vinner nog…

Men samtidigt är jag ju något av en tekniknörd. En som älskar att testa nya grejer, med svepande fingerfärdighet smeka telefonens stora blanka skärm och vara först med det senaste.

Därför måste jag skriva detta inlägg om nya bokformat. Pinglan Katta reflekterade redan för nästan ett år sedan om huruvida bokhyllan var ett minne blott, till förmån för läsplattan. Nu har jag testat.

Amazons läsplatta Kindle flyttade in hos oss i julas. Efter att ha gästat familjen Barry på juldagen där inte mindre än tre läsplattor delades ut av tomten gick det inte att stå emot längre. Det skojiga var att i familjen vi gästade var det den 80-åriga mormodern, den 13-årga dottern samt den 40-åringe maken som var mottagarna, och alla blev lika innerligt glada för presenten.

Min egen upplevelse av att läsa på skärmar var ditintills inte alls positiv. På jobbet tillhör jag de dinosaurier som fortfarande skriver ut viktiga dokument som måste läsas. (OBS! Jag skriver ut dem med fyra sidor per A4-sida – och givetvis dubbelsidigt!)

Att läsa på skärmen tycker jag innebär en för obekväm läsställning, långa rader och ”fladdrande” läsyta för min smak. Jag tappar koncentrationen och får inget flyt eller fart i läsningen. Att läsa på en iPad har heller inte löst mitt problem, då den är för tung.

Jag skulle vilja påstå att alla Pocketpinglorna är ganska high tech. Senaste mötet körde vi med hjälp av Skype.

Så det var med stor skepsism jag lånade Annelizes Kindle för att provläsa några sidor under julfirandet. Den 80-åriga damen visade mig hur jag lätt ställde in radlängder och radavstånd för att det skulle kännas bra för just mig. Dessutom är läsytan inte lysande utan helt matt. Ja, ungefär som de där leksaksramarna man hade när man var liten, som man med en magnetpenna kunde rita på. Mycket behagligt. Att den väger näst intill ingenting gör också att man obehindrat kan snurra runt i sängen och ändra ställning så mycket man vill under kvällsläsningen.

Köpen och leveransen av böcker sker direkt till läsplattan från Amazon.com, men utan att distraheras av varken mejlen, Facebook eller Internet eftersom den bara kan koppla upp sig mot Amazon.com. Detta gör dessutom att både priset och batteritiden blir mycket tilltalande.

Betyg:
Så summan av kardemumman är nog att jag gillar läsplattan. Faktiskt! Mest för att den är så kolossalt praktisk. Men fingertoppskänslan är inte på långa vägar den samma som med en pocketbok. Saknar liksom swoschet och böjligheten…

Så läsplattan Kindle får 4 av 5 pinglor av mig!

Så plötsligt lyses torsdagskvällen upp av påannonseringen av kvällens franska film. Härligt att SVT då och då förgyller TV-kvällen med fransk film, men varför alltid denna sena sändningstid?

Hur som helst, igår kväll sögs jag in i en riktig feel-good film. Filmatiseringen av Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam är precis vad jag behöver denna kväll! Småputtrig dialog, härliga franska miljöer och ett förutsägbart men ändå så där skönt lyckligt slut. Filmen gör dock inte riktigt boken rättvisa. Ganska kort och därmed lite forcerade scener till skillnad från boken där man verkligen hinner lära känna såväl personerna som miljöerna. Man kan ju inte låta bli att charmas av denna historia om tre ensamma själar i Paris som finner varandra och såsmåningom lyckan. I filmen når de som sagt fram till lyckan alltför snabbt,  men vad gör väl det? Audrey Tatou är så söt och så fransk och filmen håller mig vaken ända in på småtimmarna en helt vanlig torsdag.

Man kan tycka att Anna Gavaldas böcker är lite väl lättsamma och tillrättalagda, men ibland är det just det som man behöver. Nu blev jag sugen på att ta mig an några fler titlar av henne som jag har liggande i pockethögen. Lite fransk feel-good kan väl aldrig skada!

Shirin Djavidi är personlig tränare och aerobicsinstruktör och extremt vältränad och snygg. Hon gillar sin kropp och därför är boken en orgie i färgstarka fotografier av Shirin i olika poser i vackra miljöer.  På omslaget sitter hon lutad mot en vägg med blänkande armmuskler, fuktiga läppar och lätt särade ben… Ja, nu låter jag kanske lite ironisk eller rent av avundsjuk, men fotografen Andreas Lundberg har gjort ett fantastiskt bra jobb och jag tycker att det är de snygga bilderna och de enkla övningarna som gör den här boken värd att läsa.

Inledningen är lockande och inspirerande – Shirin skriver övertygande om att det går att bromsa åldrandet genom att ta hand om sin kropp – men lika viktigt är att hitta balans i sitt liv. Snabbt slussar hon dig vidare till ”livsstilstestet” – där du får svara på en rad frågor och räkna ihop dina poäng – hur gammal är du egentligen…? Glädjande nog hamnade jag i mittenspannet 30/40 år – och kände mig genast väldigt ung och vältränad.

Resten av boken består av träningsprogram baserade på ditt utgångsläge, där Shirin visar olika övningar på foton. Jag tycker att träningsprogrammen är enkla och lagom avancerade. Du kan lätt köra igenom träningspasset hemma – det enda redskap som behövs är en ”exetube” – det vill säga ett gummiband med handtag på. Ett bra komplement för att öka styrka och balans vid sidan om annan konditionsträning. Och inget dyrt årskort på gymmet behövs.

De överskådliga träningprogammen med bra och snygga bilder är det bästa med boken. Sedan har den ambitionen att vara mycket mer än så, men där lyckas Shirin Djavidi inte riktigt tränga in på djupet. När hon skriver om balans i livet, stress, vikten av att skratta mer så blir det väldigt ytligt. Där finns inga redskap eller konkreta instruktioner att ta med sig.

Men helt klart fyller boken en funktion som ”igångsättare” för en soffpotatis eller inspiration för en 40+:are som vill känna sig lite yngre och starkare och komma igång med enkla styrkeövningar och livsstilsförändringar.