Världens undergång i bok och på film

I höstas läste vi tillsammans Mc Carthy’s roman Vägen. De flesta av oss var fascinerade av det avskalade och suggestiva språket genom vilket man får ta del av en smärtsam och obehaglig skildring av en far och en son och deras mardrömslika vandring genom en värld som tycks vara på väg att gå under. En mörk ovisshet präglar stämningen och läsaren brottas med frågor om vad som kan ha hänt, vart är de på väg och vad flyr de ifrån. Vissa scener är riktigt obehagliga, på ett ändå väldigt lågmält sätt, och man lider hela tiden med fadern och känner hans desperation över att  till varje pris skydda sitt barn. Och så slutet! Hur skulle vi tolka slutet? Jag minns att vi inte alla var överens.

Nu har jag sett filmen!

Jag kände viss tveksamhet till hur man skulle kunna överföra denna mycket speciella berättelse till film, men det är verkligen en oerhört bra tolkning av boken. Mycket är precis som jag såg det framför mig när jag läste boken. Det gråa diset som hänger över allting, de nedbrunna träden, de kusligt övergivna städerna, det gråa smutsiga havet – Ja, allt!

Vissa scener kändes nästan starkare nu på film. Bland annat de i boken lite drömlika scenerna (minnena) av mamman innan de givit sig av som nu träder fram och blir lite mer personliga i filmen. Även en scen där de träffar på  några människor inlåsta i en källare och såsmåningom inser varför de finns där blir än mer obehaglig på bild. Men filmen ligger som sagt hela tiden nära texten, bild och text liksom kompletterar varandra.

Har ni inte sett filmen än så rekommenderar jag er verkligen att göra det. Man måste dock vara på rätt humör då det är mycket smärta man ska orka uthärda. Och egentligen borde man ha sett den på bio med stor duk. Då tror jag att miljöerna hade framträtt ännu mer intensivt. Nu fick jag hålla till godo men vår gamla ”tjock-TV”.

Mia D

Kommentarer: 2

  1. avatar
    Hedvig Nilsson 2010-05-31 at 10:27

    En intressant sak med alla dessa domedagshistorier är att storyn ofta är densamma: det är en pappa som försöker rädda sina barn från undergången… Undergångsfilmer är (nästan) alltid den hjältemodiga pappans arena. Ofta har han innan katastrofen varit en frånvarande pappa som blommar ut när det verkligen gäller. Mammorna däremot hamnar gärna i skymundan. Lustigt, eller hur?

  2. avatar
    Anna 2010-06-29 at 03:43

    Intressant reflektion,Hedvig!! Jag har tänkt på att det borde vara svårt att få till en film av denna bok. Verkar som det funkar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *