Det danska svårmodet…..
Igår kväll avslutade jag Naja Marie Aidts novellsamling Babian och jag konstaterar att det har varit en ganska annorlunda läsupplevelse. Stillsamma, suggestiva, stundtals smärtsamma berättelser tar oss med in i olika människors världar. Perspektiven växlar, stämningen likaså, men i alla anar man en underton av att “det är svårt att vara människa”.
Den inledande novellen “Cykeltur” är nästan outhärdlig att läsa där ångesten bara dryper från sidorna. En annan novell “Sår” väcker så många frågor hos läsaren men ger oss inga svar. Vad som har hänt huvudpersonen lämnas höljt i dunkel. Förväntar man sig klassiska noveller med ett givet klimax och upplösning så blir man nog besviken. Naja Marie Aidt låter oss enbart liksom tjuvkika in i sina karaktärers liv och tankar. En av pocketpinglorna liknade boken vid ett fotoalbum något jag tycker var en mycket bra jämförelse.
Mina tankar går också till filmens värld och de danska dogma-filmerna. Lågmäld dramatik mitt ibland “vanliga” människor och miljöer. En vardagsmiljö vi ofta kan känna igen oss i med människor vi kan identifiera oss med. Det här är något danskarna verkar vara mästerliga på, att gestalta svårmodet…
Om en bok ger en bra läsupplevelse eller ej beror nog till 50 % på boken, och 50% på den egna sinnesstämningen.
Kanske var det för att jag är inne i en stressig livsfas som jag kände att den här boken bara var bortkastad tid. “Livet är för kort för att ödslas på såna här böcker”, tänkte jag och blev nästan arg på författaren som jag tyckte hade gjort det för enkelt för sig.
Det jag störde mig på var att jag tyckte att jag aldrig fick några upplösningar eller svar. Det var ju bara en massa ögonblicksbilder av författarens fantasifoster. Nä, ge mig en riktig khatarsis nästa gång, Naja Marie Aidt!
Men kanske hade jag uppskattat boken mer om jag haft en lugnare sinnesstämning.
En novellsamling som jag tyckte mycket om. Språket är helt fantastiskt, det bara flyter fram och stämningen är vibrerande. Precis som Mia fick jag nästan ont i magen av “Cykeltur”.
Jag störs inte av bristen på förklaringar eller bakgrund, utan tycker att ögonblicksbilderna ger berättelserna dess styrka. Några av novellerna kanske var lite svagare, men som helhet var boken en stark och annorlunda läsupplevelse.
Jag har faktiskt inte ens köpt boken. Om det till 50% beror på sinnestämningen så är jag i en livsfas som inte klarar av mörka ångestladdade böcker. Behöver mer av “feelgood” genre. Så jag tror jag väntar med att införskaffa den.