Mia Skäringers krönikor är härlig läsning!
Visserligen är pocketpinglornas gemensamma läsprojekt för den här månaden Murakamis Norwegian Wood, men jag får erkänna att jag fuskat lite med annan bredvidläsning. En kompis stack till mig Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst och jag uppslukades snabbt av hennes humoristiska men samtidigt allvarliga betraktelser om livet.
Det kretsar visserligen mycket kring livet som mamma och alla de roller hon försöker jonglera med i vardagen, men även en hel del om uppväxt i en småstad, tonårsångest och om att hitta sig själv som människa och kvinna. Hon säger så mycket klokt och tänkvärt om livet och hon levererar det i en härlig blandning av humor och gravallvar.
Ena stunden sitter man och fnissar över ett nidporträtt av en präktig kvinna som Mia betraktar under en färjeresa och hennes sätt att skala ett äpple som i högsta grad provocerar den stressade Mia eller en beskrivning av ICA Maxis-handlande värmlänningar med deras funderingar, för att i nästa stund känna hur det bränner bakom ögonlocken när hon beskriver sorgen över hennes för tidigt bortgångna pappa eller smärtan och skulden hon kände när hon tvingades bryta upp från pappan till hennes barn.
Hon delar med sig av många smärtsamma minnen från sin uppväxt och man förstår att bakom den roliga Mia i TV-programmen “Mia och Klara” eller karaktären i humorserien “Solsidan” så döljer sig ett djup och ett allvar. Vissa av krönikorna fick mig att tänka till över mitt eget liv och mina relationer med familj & vänner medan andra bara bjöd på en härlig fnissig stämning. Perfekt läsning för långledigheten vi just haft!
Ångrar nu att jag aldrig gick iväg på hennes bejublade enmans-show när hon var i sta’n.
Jag tyckte också om hennes bok, även om den lockade till mer skratt än gråt.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg tycker jag Mia borde geniförklaras, eftersom alltför få kvinnor kallas genier.
Något som slog mig dock när jag läste boken är hur otroligt självutlämnande hon skriver. Inte bara om sig själv utan också om sin familj och framför allt sina barn.
När jag intervjuade henne i radion frågade jag om det, men hon menar att det “måste vara så”. Och att det andra tycker är pivat ser inte hon som privat, och tvärtom.
Det verkar vara en mission hon har att försöka avdramatisera och “medmänskliga” vissa saker i livet, som tex det funktionshinder hennes son lider av (Aspergers tror jag). Det är ju hedervärt, men samtidigt kan jag tycka det är lite sorgligt att det nästan verkar vara ett måste nu förtiden att vända sig själv ut och in i mediala sammahang om man vill få uppmärksamhet och vinna framgång.
Har inte läst boken, men blev nyfiken, så den kommer läggas in på “att-läsa-listan”. Intressant det Hedvig skriver om nödvändigheten att vara självutlämnande. Kanske är det lättare att beröra då i dagens informatonscyklon. Samtidigt finns det ju författare som vinner framgång på att vara anonyma. Det är ytterligheter som gäller kanske.
Här blir man verkligen inspirerad till att läsa boken. Kanske något att ta med till Mallorca?
Visst är det självutlämande men hennes mission verkar just vara att riva ned fasaderna. Genom sin totala öppenhet kan hon kanske hjälpa andra som tror att de är misslyckade och att de har misslyckats med familjelivet. Vi jämför oss ju gärna med alla dessa till synes lyckade människor som hanterar jobb & karriär, barnuppfostran, partner och sexliv samtidigt som de lyckas se snygga och vackra ut , tränar och följer en god diet. Så farligt!
Rekommenderar åter hennes sommarprat i P1 från 2009 (tyvär delades henens tid med Klara). Lysande!