Älskarinnornas historia
Mer kunglig romantik, men av det utomäktenskapliga slaget…
En historisk faktabok om ett ovanligt ämne, som jag gärna tipsar om är “Fruar, frillor och herrar” av Pia Gadd (Fischers förlag) Hon är till vardags frilansjournalist, och har forskat i ett stycke okänd kvinnohistoria, nämligen älskarinnornas.
Kanske ni har hört ordet frilla, eller konkubin? Det handlar om kungars och stormäns älskarinnor och “förtidshustrur”. En vanligt spridd missuppfattning är att man i forna tider såg utomäktenskaplig kärlek som nåt omoraliskt, men Pia Gadds bok slår hål på den myten. Att vara frilla var inget att skämmas över, och själva frilloskapet var reglerat i svensk lag fram till 1734. Fram till dess hade alltså inte kyrkan patent på legala samlevnadsformer!
När jag intervjuade Pia Gadd om boken i Radio Värmland undrade jag vad som fick henne att börja gräva i detta. Hon förklarade att hon i historiska källor hela tiden såg “naturliga barn” till olika kungar, och undrade vad det var. (Märkligt att man såg frillornas barn som mer naturliga än de födda inom äktenskapet, eller hur?)
Det som förvånade mig mest i boken var hur institutionaliserade de här frilloskapen var. För frillans egen familj kunde det innebära ett socialt lyft. När hon avpolleterades kunde hon få “avgångsvederlag”, hennes barn hade rättigheter och fick ärva.
I boken får man läsa om flera kända frillor och konkubiner, både i Sverige och utomlands. Visste ni till exempel att Erik XIV hade ett litet harem på Svartsjö slott, innan han gifte sig med sin stora kärlek, bondflickan Karin Månsdotter? Det var snanare regel än undantag att kungar höll sig med frillor som de fick barn med. Ibland fick barnen egna efternamn, som till exempel Karl IX:s son frilloson Carl Carlsson Gyllenhjelm, eller Henrik XIII av Englands utomäktenskapliga son Henry Fitzroy. I vissa fall kunde till och med frillosöner ärva kronan, om det saknades en tronarvinge inom äktenskapet. Vilhelm Erövraren är ett exempel.
Men boken handlar inte bara om kungar och deras frillor, också vanligt folk i Sverige. En anledning till att frilloskapet var relativt vanlig bland allmogen var att inte alla hade råd att gifta sig. För att överhuvudtaget få lov var man enligt lag tvungen att vara ganska välbeställd, och sen kom hemgiften som skulle betalas. Vissa par gifte sig aldrig utan ledvde i frilloskap livet ut. Visserligen betraktades barnen som utomäktenskapliga, men det fanns bland allmogen en sedvanerätt att man kunde “ättelägga” dem. Genom en märklig ceremoni med skor (!) inblandade upptogs de i släkten, “ätten”. Därav ordet ättelägg!
Ordet frilla då? Ja det betyder helt enkelt “Den älskade”. Så frågan är: Var det bättre förr?
Och jag som alltid trott att frilla betydde frisyr… 😉
Känner min svårt stockkonservativ i denna fråga och tycker att det räcker med en partner åt gången. Men gillar att de utomäktenskapliga barnen fått en fin benämning. Men kan inte låta bli att undra vad ett onaturligt barn kännetecknas av…
Apropå fruar har jag precis avslutat en bok som i skönlitterär form som utger sig för att avteckna USA:s fd first lady, Laura Bushs, liv. Vilket osökt får mig att omvärdera uttalandet ovan och tycka att flera partners kanske ändå inte är en så dum idé ändå. Ja i alla fall om man är gift med en viss George Bush. (Ska blogga om den så snart min dator hittar länken till publiceringsverktyget igen…)
Det var andra tider det… Man undrar hur de hann med att “vårda sina relationer”, eller är det bara ett modernt påfund tro?
Det har ju varit några artiklar i kvällspressen under våren om “ättlingar” till vårt kungahus men jag vet inte vilken av de tidigare kungarna det handlade om, jag läste inte så noga.
Bättre när man gifter sig av kärlek från början…
Aha, så den mannen älskade var sin frilla o inte sin fru då eller?