Chick lit á la Keyes

Jag ska villigt erkänna att det enda jag ibland vill ha ut av en bok är att den för bort tankarna från det vardagliga, är tillräckligt fängslande så att inte tankarna lyckas smita tillbaka – och samtidigt är så okomplicerad att man inte behöver uppbringa något större engagemang eller ansträngning. Lite som att avnjuta en påse godis…

Marian Keyes böcker är mycket ändamålsenliga för detta syfte. Jag har troget läst alla hennes alster. Rachel’s Holiday och Last Chance Saloon hör till favoriterna medan bottennapp som Under the Duvet och This Charming Man bevisar att det inte går att ligga på topp jämt. Inte ens inom den lättflirtade chick lit genren.

Nå väl, över till den senast lästa: The Brightest Star in the Sky. I likhet med de andra böcker av Keyes som jag gillar har denna berättelse en liten underfundig twist som känns både ny och kreativ. För att urskilja sig från horderna av wanna-be-författarinnor i genren har hon oftast en antingen (och helt otippad) rasande djup reflektion över något i sin berättelse eller ett överraskande perspektiv som känns innovativ.

Dessvärre finns även likheter med hennes mindre lyckade alster i denna bok, i den mening att det verkar som om damen får betalt för antalet ord hon lyckas generera. En del transportsträckor uppträder men de passar jag på att kombinera med en semitupplur på någon varm klippa.

Betyget blir medelmåttigt – men för mig med frånkopplad semesterhjärna får den nog i alla fall en 6:a i sin genre, av 10 möjliga. Ja lite som att stoppa handen i en påse Polly! Att girigt tugga i sig av chokladen och blir lite överraskad över att det även fanns något mjukt, sött och segt i mitten att glädjas över.

PS: 😉