Ann Heberlein skakar om

Jag har länge varit nyfiken på boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom 2008 och har sedan dess blivit mycket omtalad och omdebatterad i medierna. De flesta rescensenterna lovordade denna starka och självutlämnande skildring av hennes liv och sjukdom. Anne Heberlein är teologie doktor och har ägnat sig mycket åt etik och moralfilosofi. Hon är dessutom aktiv skribent, debattör och föreläsare och hon hörs och syns ofta i radio och TV. Samtidigt som hon ”på ytan” är en högpresterande framgångsrik ung intellektuell kvinna så kämpar hon (i det tysta fram tills utgivningen av denna bok)  med sin sjukdom, bipolär typ 2, som hon lidit av sedan tjugoårsåldern.

Boken är tillkommen under en av hennes sämre perioder och texten har nästan formen av ett slags avsked då hon kommit till en punkt då hon överväger att släppa taget helt. Det är stundtals en ganska ruskig och omskakande läsning då hon beskriver sin ångest naket och ingående. Texten pendlar mellan mycket personliga, privata, tankar och erfarenheter, som mycket kretsar kring skulden hon känner gentemot sin familj, hennes tre barn och man, till mer allmängiltiga resonemang om psykisk ohälsa där hon tar avstamp i flera kända filosofers teorier och drar paralleller till kända författare och konstnärer. Hon för bland annat ett ganska ingående resonemang kring huruvida självmordet är försvarbart eller inte.

Det är som sagt en ganska omskakande läsupplevelse, men någonstans känner jag mig lite kluven till boken och jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Jag blir oerhört gripen när hon skildrar den ångest och skuld hon känner inför sina tre barn och sin man. Det är en mycket intressant inblick hon ger oss i såväl psykvården som i medievärlden och den akademiska världen. Jag fascineras av hur någon kan vara så högpresterande i sitt professionella liv samtidiigt som hon ligger som en urvriden trasa i hemmet skakande av ångest.

Men jag måste erkänna att jag samtidigt känner mig lite provocerad och illa berörd av hennes kalla och ofta ganska cyniska sätt att uttrycka sig på. Det finns också stundtals en enorm självupptagenhet hos henne och det är mycket och många som hon uttalar sig ganska nedlåtande om. Detta antar jag till viss del hör till sjukdomsbilden och att vi får följa hennes såväl maniska som depressiva tankegångar känns ju väldigt trovärdigt egentligen.

Det som jag inte kan låta bli att tänka på är hennes barn och hennes familj som hon lämnar ut på detta smärtsamma vis.  Hur känner hon egentligen inför vetskapen att hennes barn en dag kommer kunna läsa om henne och sig själva? Är det inte någonstans lite egoistiskt? Eller är nyttan som boken medför när det gäller att väcka uppmärksamhet kring och öppet börja samtala om en viktig sjukdom värt mer? 

Ja, jag vet som sagt inte vad jag ska tycka. Jag känner mig förbryllad och omskakad. Men boken har väckt många frågor hos mig, så många att jag var tvungen att googla om Ann Heberlein för att få reda på hur hon har det idag. Efter att ha läst boken var ju en av frågorna man ställde sig om hon ens levde överhuvudtaget.

Mia D

Kommentarer: 5

  1. avatar
    Katarina Lindström 2010-08-05 at 04:29

    Har funderat på att läsa denna bok, mycket därför att jag känner en del personer med psykisk sjukdom. Men det har kännts jobbigt att ta den till sig. Ska ge den en chans.

  2. avatar
    Anna 2010-08-06 at 04:12

    Hmm, bipolär typ 2, finare namn för vilken psykisk sjukdom då måntro?Manoderpressiv eller? Det är ju onekligen intressant med människans psyke, speciellt att läsa om det när det är självupplevt.

  3. avatar
    Kia 2010-08-17 at 06:48

    Frågan om människan har rätt att ta sitt liv eller inte väcker starka känslor! Precis som du skriver, Mia, så känns det så självupptaget att ens fundera på att ta livet av sig. Själv slipper man vara med längre men vänner och anhöriga måste leva med sorg och skuldkänslor… Efter att själv ha levt nära en människa som inte ville leva längre kan jag bara komma fram till att det verkligen är en sjukdom…som gör att man inte längre kan känna sympati och medkänsla längre på samma sätt. Man vill bara bort… Eller, ja, jag vet inte. Jättesvårt att förstå.

    Jag läste också boken ”Att nudda vid botten” av Sally Brampton. Den gav större förståelse för hur deprimerade personer tänker. Iallafall för mig!

  4. avatar

    […] vet vi ju är något som känns angeläget för henne med tanke på hennes självbiografiska bok Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Jag håller med henne om att det säkert finns många unga som kommer att känna igen sig i Hannah […]

  5. avatar

    […] var högaktuell kring Ann Heberlein och hennes bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (som Mia tidigare skrivit om här på bloggen). Och det var ju samma förläggare den gången, det vill säga Svante Weyler. Han motiverade […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *