Herta Müller – svårgenomträngligt men på samma gång stillsamt vackert språk

Inför vår fantastiskt trevliga pocketpinglenobelmiddag så hade vi alla fått i uppdrag att läsa en Nobelpristagare. Efter att först ha misslyckats med Doris Lessing, som jag upplevde som trist och småseg, så föll mitt val på Hjärtdjur av Herta Müller (Bonnier pocket). Det visade sig att detta inte heller skulle bli en så lättsam läsning, men till skillnad från Lessings roman om Martha så var det något som ändå höll mig kvar i Müllers ganska svårgenomträngliga text.

”Gräset växer inne i huvudet. Medan vi talar, klipps det ned. Men också när vi tiger. Och för andra och tredje gången växer gräset upp igen, precis som det vill. Och trots det har vi tur.”

Ja, man får läsa långsamt och begrunda och det är inte alltid man förstår hennes poetiska och metaforiska språk. Historien är svår att greppa och även efter att ha läst klart romanen är jag inte helt säker på vad det egentligen handlade om. Det finns något vagt och undflyende i texten och dess karaktärer. Vi följer berättelsens ” jag” under en tid i hennes stad och vi möter bland annat hennes vänner Lola, Kurt, Edgar, Sömmerskan och Teresa. De dyker upp och försvinner sedan vid olika tillfällen ut ur hennes liv.

Livet i staden präglas av förföljelse och förtryck. Vi förstår att kapten Pjele är någon som övervakar dem och då och då kallar in” jaget” och hennes vänner på förhör. Det finns en ständig misstro mot omgivningen och en rädsla att bli avslöjad men läsaren får egentligen aldrig klart för sig vad det gäller. Man anar en diktator samt en förföljelse av oliktänkande. Ord och bokstäver som inte får skrivas knappt tänkas.

”Lolas meningar kunde man uttala i munnen. Skriva ned dem gick inte. Jag kunde det inte. Det var samma sak som med drömmar, som passar i munnen men inte på pappret. När jag skriver ned Lolas meningar suddas de ut i min hand.”

Samtidigt blandas scener från livet i staden med minnen från ett tidigare liv- barnet, modern, morfadern, fadern och frisören skymtar här förbi –  ute på landet och en djup sorg över att ha behövt bryta upp och lämna sin familj anas i dessa ofta mycket poetiska inslag.

”Barnet går in i rummet när det vill gråta. Det låser dörren, drar ner rullgardinerna och tänder ljuset. Det ställer sig framför toalettspegeln, vid vilken ingen hittills har sminkat sig. Den har två sidoskåp som man kan öppna och stänga. Det är ett fönster där man ser sig gråta tre gånger. Självömkan blir tre gånger större ute på gården. Solen kan inte komma in. Den känner inget medlidande, eftersom den måste stå utan ben uppe i himlen. Ögonen ser i gråten ett ingenmansbarn i spegeln. Bakhuvud, öron och axlar gråter med. På två armlängders avstånd gråter till och med tårna. Rummet blir, nu när det är stängt, lika djupt som snön på vintern.  Av den bränner kinderna lika mycket som av gråten”

Det finns något stillsamt vackert i Herta Müllers språk som jag fascineras av även om texten stundtals är svårgenomtränglig och historien svår att se framför sig. Jag känner att jag skulle vilja vara lite mer påläst om hennes liv och författarskap, om Rumänien under diktatorns regim och om varför de som tysktalande befinner sig i detta land. Ja, efter läsningen har jag som läsare fler frågor än svar i huvudet vilket kan kännas lite provocerande egentligen.

Måste det vara så svårt att förstå? Varför skriva så onödigt tillkrånglat? Men frågan kanske snarare är om man måste förstå allt? Ibland kanske en text bara ska upplevas, kännas och lyssnas till – inte nödvändigtvis förstås.

 

Mia D

1 kommentar

  1. avatar
    Pia W 2010-12-07 at 06:27

    Tunggung Mia! Jag har boken hemma men inte vågat mig på den. Men hennes tacktal förra året var verkligen något utöver det vanliga. Fantastiskt! Det tyckte min favvojouralist på DN också:
    http://www.dn.se/ledare/signerat/lyssna-pa-herta-muller-1.1014219

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *