Klassiskt deckarupplägg i Blå gryning

För några år sedan stiftade jag för första gången bekantskap med den brittiska deckarförfattaren Ann Cleeves. Det som fängslade mig mest med den första boken, ”Svart som natten”, var de fantastiska miljöbeskrivningarna från Shetlandsöarna och de intressanta och ingående personskildringarna. Boken vann Duncan Lawrie Award för bästa brittiska deckare 2006. Jag blev så fängslad av miljöerna i boken att jag var tvungen att googla på Shetlandsöarna och läsa mer om de skotska öarna med det rika fågellivet och vindpinade landskapet. Sedan kom efterföljarna med kommissarien Jimmy Perez ”Vita nätter” och ”Rött stoft” – samtliga finns som pocket och är skapliga deckare, där framför allt de levande beskrivningarna och landskapet, kulturen och personerna utgör behållningen.

Nu har jag läst den senaste i raden, ”Blå Gryning”, som utspelar sig på Perez födelse-ö, Fair Isle – den kanske mest isolerade av Shetlandsöarna. Att en storm sedan gör ön ännu mer oåtkomlig bäddar för ett klassiskt deckarupplägg. I en utbyggd fyr och forskningsstation finns en samling fågelskådare – bestående av olika udda karaktärer – och den karismatiska, snygga, men själviska ornitologen känd från tv blir mördad.  Isolerade från omvärlden på grund av ovädret tvingas alla stanna på forskningsstationen och stämningen blir något klaustrofobisk – bland de alltmer nervösa fågelskådarna finns vetskapen om att en av dem är en mördare.

Tyvärr känns det här scenariot alltför mycket igen från andra deckare. Ett klassiskt tema, som hämtat från till exempel Agatha Christies Döden på Nilen eller Tio små negerpojkar. Även personskildringarna känns tillgjorda och förutsägbara, där finns den nervösa och beroende kvinnan, snygga och oansvarige öveklassvalpen, tjocka och blyga killen som mobbades i sin ungdom… Känns det igen? Ann Cleeves borde i och för sig känna till både fågelskådare och miljön mycket väl. Hon har tidigare jobbat som kock på en fågelstation på Fair Isle, där hon träffade sin man som är ornitolog.

Tyvärr blir historien i Blå gryning lite löjlig. Den är i mitt tycke Ann Cleeves sämsta bok hittills, även om slutet är överraskande bra.

Katarina L

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *