Läskig läsning för ovan skräckläsare

Det är alltid kul att utmana sig själv med lite nya genrer. Vanligtvis läser jag ganska sällan deckare och ännu mer sällan skräckromaner bortsett från en Stephen King-period som jag hade för många år sedan. När det gäller skräck så handlar det helt enkelt om att jag är ganska lättskrämd och när det gäller deckare så tycker jag ofta att det blir lite förutsägbart då ett mystiskt mord sker och den ofta missförstådda, lite socialt missanpassade polisen, kallas in för att reda ut brottet.

Hursomhelst, Johannes Källströms andra roman Offerrit, utgiven på Massolit förlag, visade sig vara en blandning av dessa två genrer. På många sätt följer storyn ett klassiskt deckarupplägg där det lilla svenska samhället, som kämpar mot nedläggningar och konjunkturnedgångar, drabbas av mystiska försvinnanden och mord. En åldrad, något avdankad, kriminalkommissarie kallas in för att hjälpa ortens egna poliser med utredningen. Samtidigt innehåller denna roman flera klassiska ingredienser från skräckgenren då några nyanlända gäster, inbjudna av stadens kommunalråd i hopp om att de ska investera i bygden, visar sig vara skrämmande mystiska med kontakter i de mörka världarna.

Misstanken om att det rör sig om någon ockult sekt och religiös fanatism visar sig vara värre och mer omfattande än så.  Här handlar det om avtal som ska lösas och offer som måste ske och vi känner igen den urgamla myten om att sluta pakter med den onde och de konsekvenser ett sådant åtagande kan föra med sig. Bibliska motiv vävs in i historien och flera allmänmänskliga frågor aktualiseras såsom frågan om hur långt man är beredd att gå för att kunna förverkliga sina innersta och mest förbjudna drömmar.

I ett förord till läsaren skriver författaren om vad som inspirerat honom till att skriva så rysliga berättelser och jag ler lite för mig själv när jag läser om hur han nästan varnar mig som läsare för att jag kommer att bli skrämd. Det kändes i det ögonblicket lite fånigt tyckte jag.  Men faktum är att jag blev skrämd under läsningens gång. Vissa scener är riktigt kusliga och jag kommer på mig själv att lyssna efter och reagera på knäppande ljud i hemmet när mörkret faller på. En gång var jag till och med tvungen att avbryta läsningen en stund för att kunna skaka av mig den där krypande olustkänslan. Så där har ju författaren verkligen lyckats.

Men på samma gång så tycker jag att den här klassiska deckarintrigen känns lite småtrist med de typiska ouppklarade morden, de stereotypa karaktärerna, småstadsmiljön och så naturligtvis en upplösning där alla pusselbitarna såsmåningom måste läggas på sin rätta plats. På slutet är det väl många trådar som ska redas ut och det är förutsägbart på ett sätt, men ändå inte. Jag vill trots allt ändå läsa vidare för att se hur det ska sluta så det är definitvt en underhållande roman som känns välskriven och genomtänkt. Stundtals var det lite läskigt också, men då ska det erkännas att jag är en ganska ovan läsare av skräck.