Smärtsamt om folkmord

Vi vet ju egentligen alla att koloniseringen och erövrandet av Västern är en blodig historia, men ändå blir jag så illa berörd och på något vis överraskad när jag läser Dee Browns ” Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee” (Karneval förlag). Jag hade nog inte förstått hur illa det var, men det kanske man aldrig kan förstå egentligen, förrän någon gör en uppmärksam genom att lägga berättelse till berättelse och skapa sammanhang.  Boken beskriver tiden mellan 1860-1890, en tid som kallas för ”Indiankrigens tid”. Perspektivet är de utsatta och förföljda ursprungsamerikanernas. Men det handlar inte bara om krig och slagfält, utan också om fredssamtal och brutna överenskommelser. Indianerna söker  fred, ett sätt att leva tillsammans, men blir hela tiden svikna och förrådda. Trots sitt tydliga underläge fortsätter de ändå kämpa och bjuder på oväntat hårt motstånd.

Detta är en faktabok som är skriven på ett skönlitterärt sätt, vilket gör det lätt att läsa. Många av de stora hövdingarna är porträtterade på ett personligt sätt. Visst har jag hört talas om flera av dem, men många är nya bekantskaper för mig. Och jag tycker de allihop förtjänar egna böcker och filmer, så viktiga är deras historier. Boken gavs ut först 1971 och väckte mycket debatt, men en andra upplaga med fler kapitel kom ut för ett par år sedan.

Jag läser den här boken med en klump i magen av både sorg och skuld. Önskar den kunde sluta annorlunda, men jag vet ju… Det är inte bara massakrer och slag som är hemska att läsa om, utan föraktet och känslolösheten. Indianerna blir fösta över hela landet, sammanpackade på ställen där vattnet är giftigt och jorden fördärvad. Sjukdomar och svält tar död på minst lika många som gevär och kanoner.

Boken väcker tankar. Liksom många andra har jag också avlägsna släktingar som lämnade Sverige och sökte ett nytt liv, en ny framtid. Men när man läser boken så inser man att detta skedde på bekostnad av ett annat folks liv, ett annat folks framtid. Det är smärtsamt att veta.

”De gav oss många löften, fler än jag kan minnas, men de höll bara ett enda; de lovade att ta vårt land och det gjorde de.” Red Cloud, oglala-stammen

Karin H

Kommentarer: 2

  1. avatar
    Hedvig N 2011-04-26 at 03:24

    Den här vill jag gärna läsa! Förstod direkt att det var du som skrivit inlägget, innan jag scrollat ner. Vi har samma boksmak tror jag.

  2. avatar
    Katarina Lindström 2011-04-26 at 07:32

    Ja, det verkar vara en intressant men beklämmande bok. Bra att inte historien glöms bort. Man undrar vad det är för ond mekanism hos människan som gjort att ursprungsbefolkningen i drivits bort och marginaliserats i så många länder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *