Starkt om 3096 dagar i fångenskap

”Jag känner mig nu tillräckligt stark för att berätta hela historien om min fångenskap”, skriver Natascha Kampusch. Och efter att ha läst hennes självbiografi, 3096 dagar (nyutkommen på Albert Bonniers förlag), har jag fått bilden av en mycket stark och klok kvinna med stor integritet, som på ett  reflekterande och ”osnaskigt” sätt berättar om sina fasansulla upplevelser.

Natascha Kampusch är 10 år, osäker, småknubbig och missnöjd med sig själv. Är det hennes sårbarhet och olyckliga utstrålning som gör att Wolfgang Priklopil betämmer sig för att kidnappa just henne? På väg till skolan blir hon indragen i en vit minibuss, vilket blir början på en åtta år lång fångenskap.

Priklopil spärrar in henne i ett fem kvadratmeter stort källarrum bakom ljudisolerade väggar och dörrar. Den första tiden får hon sova på en solstol och hon utsätts för psykisk misshandel. Ibland är ljuset tänt dygnet runt så att hon aldrig kan sova ordentligt, ibland får hon sitta långa stunder i mörker och total isolering. Prikopil höll henne ständigt övervakad och kunde prata till henne genom en högtalare som han istallerat nere i källarrummet.

Så småningom får hon det lite bättre – hon får leksaker och videoband med inspelade tv-serier som gör att hon kan sysselsätta sig. Natascha Kampusch beskriver hur isoleringen påverkade henne, hur hon långsamt bröts ner och förlorade sin egen identitet. Priklopil övervakade henne varje minut och formade henne naturligtvis eftersom han var hennes enda mänskliga kontakt under åtta år. Hon beskriver Priklopil som en tvångsmässigt noggrann och pedantiskt person med bacillskräck. Han rakade bland annat av henne håret av rädsla för att hon skulle tappa ett hårstrå och lämna dna-spår efter sig.

Efter några år i källaren fick Kampusch vistas uppe i huset på dagarna, där hon fick arbeta som husslav och utstå daglig brutal misshandel. När hon var 15 år fick hon sova i Priklopils säng i nätterna fastbunden vid honom med buntband. Trots att hon sluppit ut ur källaren var det omöjligt att fly eftersom hon aldrig lämnades ensam.

Kampusch bok är välskriven och sakligt berättad. Inget frosseri i det elände som var hennes vardag under så lång tid, utan istället ett mycket klarsynt resonemang kring relationen med sin kidnappare, samhällets syn på pedofiler och barnaförövare och omvärldens reaktioner på hennes berättelse när hon släppts fri. När hon berättar om att hon kunde känna sympati med Priklopil och till och med tycka synd om honom var det många som avfärdade det som ”Stockholmssyndromet”. Själv anser hon att det handlar om mänsklighet och att det enda sättet att överleva i fångenskap är förståelse istället för urskillningslöst hat.

Natascha Kampusch blir fri till slut. Priklopil vänder ryggen till för att ta ett telefonsamtal och hon springer för livet. Hon har skrivit en stark berättelse om det hon har upplevt och är utan tvekan en mycket stark person.

Katarina L

Kommentarer: 5

  1. avatar
    Hedvig N 2011-09-22 at 08:52

    Otroligt att hon inte blev totalt nerbruten, utan hade kraft att fly när hon fick chansen!

  2. avatar
    Anna 2011-09-27 at 06:05

    Verkligen otroligt! Vad tyckte du om boken?

  3. avatar
    Anna 2011-09-27 at 06:06

    Jag menar hur berörde den dig?

  4. avatar
    Emmas Bokhylla 2011-09-28 at 04:23

    Oj, den skulle vara oerhort stark att lasa. Och svar, att lasa om nagon som blir behandlad pa det sattet, jag skulel nog ma illa, men anda vilja lasa. Kan absolut tanka mig att lasa den!

  5. avatar
    Katarina 2011-09-28 at 06:57

    Anna: Jag tyckte det var hemskt att läsa om hur hon som ett litet barn berövades alla sociala kontakter och den klaustrofobiska miljön hon levde i under så många år. Kändes ändå som insikten med boken var att mänsklighet och empati är det som får människor att överleva fasor som denna utan att förlora sig själva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *