N-ordet skapar huvudbry vid högläsning

Jag har i dagarna haft högläsning ur Maj Bylocks förenklade klassikerversion av Mark Twains Huckleberry Finn för min son som faktiskt verkat ha gillat den. Maj Bylock har ju på senare år översatt och omarbetat en hel rad klassiker, men personligen tycker jag att denna nerbantade version känns på gränsen till för tunn. Vissa sekvenser, såsom till exempel när Huck och Jim möter “Hertigen” och “Kungen av Frankrike”, känns smått obegripliga och märkliga, något som inte riktigt stämmer överens med mina barndomsminnen från framförallt TV-serien med Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Men det som egentligen vållat mig mest huvudbry är det laddade n-ordet som förekommer på var och varannan sida. Vid tyst läsning noterar man kanske det föråldrade uttrycket och reagerar över de negativa konnotationer som ordet har, men man klarar ändå liksom av att ta in texten. När det kommer till att läsa högt så blir det för mig en helt annan sak. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till ordet och jag har otroligt svårt för att ta ordet i min mun. Ena stunden byter jag på eget bevåg ut orden mot “den lille svarte pojken” eller “slaven” eller “den svarta mannen” eller bara “mannen”. Sen tänker jag att jag kanske ändå ska acceptera ordet som det är och förklara det utifrån sin historiska kontext, men efter att ha smakat på ordet återgår jag sedan hastigt till att under ett antal sidor som följer ersätta n-ordet med egna ord. Sonen verkar dock inte reagera nämnvärt över någon av varianterna. Det för mig så laddade n-ordet tycks för honom vara som vilket ord som helst.

Det kan vara lite kuriosa att faktiskt titta på listor över böcker som av och till bannlysts genom tiderna för där hittar man bland annat Huckleberry Finn som inte har fått läsas i de amerikanska skolorna under vissa perioder.