Maj-Gull Axelssons kvinnoskildringar berör på djupet

Frågan är om inte Maj-Gull Axelsson är en av de bästa kvinnoskildrare som jag läst! Hennes så viktiga och engagerande teman kön och klass står på nytt i fokus i hennes senaste roman Moderspassion (Brombergs) och man känner också igen hennes specifika berättarstil där hon “väver” fram en historia som är omöjlig att inte drabbas av.

Jag har tidigare läst hennes genombrottsroman Aprilhäxan (Brombergs) där man följer fyra systrars liv suggestivt skildrat genom en av systrarnas, den institutionaliserade Desirées, magiska öga. Mor och dotterrelationen är kärnan i berättelsen men också hur du formas av din uppväxt och miljö. Fyra olika systrar med fyra helt olika liv. Den jag aldrig var (Månpocket) handlar kanske mer om hur slumpen eller ödet, men även arv och miljö, formar dig till den du är eller aldrig var. Här följer man två speglingar, två alternativa liv, hos en och samma kvinna – Mary eller Marie. Båda dessa romaner har varit böcker som sugit  tag i mig och varit näst intill omöjliga att släppa. Samma upplevelse fick jag också av Moderspassion som jag faktiskt sträckläste nästan maniskt (så underbart med lite ledighet som faktiskt tillåter den typen av läsande) under en dag.

Skådeplatsen för romanen är ett stormdrabbat Arvika som hotas av översvämningar (finns en hel del igenkänning för oss värmlänningar som minns bilderna från Arvika för inte så många år sedan). Under ett par dygn så förs några till synes mycket disparata karaktärer samman då de söker skydd undan stormen på en vägkrog utanför Arvika. Orten befinner sig i ett katastroftillstånd då vattnet stiger och stormen viner hänsynslöst över bygden. Träd faller ned över människor och vägar och bandvagnar sätts in för att undsätta drabbade. I centrum står vägkrogsägarinnan Minna som inte bara bokstavligen drabbas av stormen då hon får ett träd över sig och hamnar på sjukhus, men som också rids av en inre storm där obehagliga sanningar måste ryckas upp med rötterna.

Det handlar om hur svårt det är att vara mor men också hur svårt det är att vara dotter. Om hur du ovillkorligen formas av din uppväxt och hur svårt det är att förändras och forma något eget. Om hur du stämplas av omgivningen och hur svårt det är att tvätta bort den stämpeln. Ho.Ra. är ett nyckelord som löper genom romanen. Det är så smärtsamt att följa Minnas inre resa! I svävandet mellan liv och död möter hon en kopparängel som tvingar henne att se sanningar. Svåra sanningar om henne själv och hennes dotter Sofia. Sanningar vars rötter finns att söka i tidigare generationers kvinnor. Här måste jag erkänna att romanen svajar lite grann, men har man bara överseende med ängeln och ser hur sanningens frigörande kraft är avgörande för berättelsen så kan man inte undgå att beröras.

“Moderspassion” är en gammal term från 1700-talet för kvinnor som drabbades av olika efterreaktioner på sitt havandeskap, en slags form av förlossningspsykoser kanske. En annan vanlig term var hysteri. Lidande kvinnor som inte riktigt orkar bära upp den roll som förväntas av dem som mödrar, eller som döttrar, är alltså det som vi möter här och det är inte bara Minnas öde vi får följa. På typiskt Axelssonmanér vävs Minnas historia samman med andra kvinnors liv, de kvinnor som förs samman under stormnatten i Arvika. Det är restaurangbiträdet Anette, journalisten Ritva och den föredetta skådespelerskan Marguerite som alla kämpar med att se eller förtränga sanningar, som alla kämpar med sina roller som mödrar eller som döttrar.

Det är en roman om kvinnor och kvinnors kamp och det är således flera osympatiska porträtt av män i romanen. Med ett undantag av Tyrone, från räddningstjänsten, vars tankar och livsöde också “väver” en del av romanen, men han kommer ändå lite i skymundan. Det känns mest som att hans porträtt finns med för att förse oss med information om Minna och hennes liv. Männen hamnar med andra ord i skymundan i berättelsen. För som i sina tidigare romaner låter Axelsson sin berättelse bära upp de i mina ögon så viktiga och engagerande ämnena kön och klass utifrån ett kvinnoperspektiv. Något hon fortsätter att göra med sin personliga, sinnrika och berörande berättarstil. Det är riktigt bra!