Otäckt och omskakande
Konflikten i Mellanöstern är något som åtminstone jag kan väldigt lite om. Visst har man hört en del på nyheterna genom åren, men bara styckevis och inte med så mycket bakgrund. Därför var det extra intressant när vi valde vår senaste pinglebok; Morgon i Jenin av Susan Abulhawa (Norstedts).
Berättelsen följer en palestinsk släkt genom flera generationer med huvudfokus på Amal som föds i flyktinglägret i Jenin. Som vuxen besöker hon lägret igen med sin dotter då israelisk militär attackerar lägret. Amal minns tillbaka och vi får följa dels hennes barndom, men också längre tillbaka då hennes farföräldrar tvingades lämna sin hemby och sina odlingsmarker.
Det är en fruktansvärd historia så klart. Med våld och grymhet som är svår att förstå. Jag blir starkt berörd och har svårt att lägga boken ifrån mig. Språket är ibland poetiskt och ibland sakligt, och Abulhawa klipper in rapporter från myndigheter och organisationer vilket ger berättelsen tyngd. För det är en fiktiv historia även om många delar i den är verkliga händelser. Fasansfulla händelser.
Miljöbeskrivningarna är fint gjorda, både när det handlar om de blommande dalgångarna i hembyn och misären i flyktinglägren. Flera av karaktärerna blir särskilt levande, jag fastnar speciellt för beskrivningarna av Amals föräldrar. Men några delar i berättelsen kan jag tycka känns lite skruvade och överdrivna, t.ex. historien om den förlorade och återfunne brodern. Boken är tillräckligt dramatisk i sig själv och behöver inte den delen för att fängsla läsaren.
Det här är en bok jag kommer att minnas och som ger mersmak. Jag vill läsa mer, veta mer, höra fler berättelser från fler sidor. Pocketpinglorna enades till slut om att ge den 4 pinglor.
Bra sammanfattat Karin. Jag tyckte om boken mycket men 4 pinglor tycker jag var ett rättvisande betyg. Främst för det du tar upp ovan om lite för osannolika sammanträffanden plus lite “överblommigt” språk. Men en härlig berättelse som fyller i pinsamma kompetensluckor hos mig.
Den har jag oläst i bokhyllan. Roligt att läsa att ni gillade den!
Håller med om att det var väldigt intressant att få inblick i denna del av världen, en värld man inte mött så många gånger tidigare i litteraturen. Jag känner också att läsningen av boken på något vis levandegör och ger ytterligare en dimension till de nyhetsrapporter man tar del av från de vidriga händelserna som sker i Syrien just nu. Jag tänker tex på massakern i Hula som i rapporter via tidningar eller TV kan vara svår att förstå vidden av och är svår att ta till sig. Men med “Morgon i Jenin” i färskt minne, och de hemska scenerna som beskrevs där från olika massakrer på palestinierna, så förstår man vilket förfärligt lidande det finns bakom siffrorna av döda kvinnor och barn. Fiktion och verklighet smälter samman!
Så sant att man behöver få sifforna personifierade för sig, för att kunna ta till sig det hemska som sker och har skett – om det är fiktiva personer eller ej har inte så stor betydelse.
Fast ibland kunde jag reagera mot att israelerna i boken överlag framställdes som monster. Historien om den förlorade sonen behövdes kanske för att ge vissa av dem ett mänskligt ansikte.
Det är en svår konflikt och tyvärr blir man ju inte mer hoppfull om en lösning inom en snar framtid efter att ha läst den här boken.
Jag blev väldigt gripen av den här boken och fällde några tårar. Den mest tårdrypande romanen efter “Flyga Drake”. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, speciellt skildringarna från den gamla hembyn, flyktinglägret och internatskolan. Men ibland blev det lite överdrivet och för magstarkt, till exempel när brodern ser sin familj massakerad på bild i tidningen.