“En av oss sover” bör läsas långsamt och i små portioner

Sommarläsningen inleddes med två tegelstensromaner; Vägen till Bålberget (Söderlind) och Steglitsan (Tartt), som båda är starka och omfångsrika berättelser med en dramaturgi som driver berättelsen framåt. De skriver båda fram tydliga karaktärer och miljöer som man kan se framför sig och leva sig in i.

Omställningen blev därför ganska stor när jag tog mig an Josefine Klougarts roman “En av oss sover“, en roman som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och vars unga författare spås en lysande framtid. På omslaget citeras flera recensenter bland annat “Verdens gang” som säger att “Skandinavien har fått sin egen Virginia Wolf”. Den värld och de karaktärer som gestaltas i Klougarts roman är allt annat än tydliga och greppbara och det tar lång tid innan man får tag på berättelsen. Man måste helt enkelt bara släppa taget och sakta låta sig sugas in i texten. Först då (och det ska erkännas att det tog ett tag för mig) så kan man njuta av Klougarts förunderligt vackra lyriska språk och bilder.

I centrum står en kvinna och hennes sorg. I berättelsen kan man urskilja tre spår; sorgen över att ha en döende mor i cancer, sorgen över uppbrottet med den förste mannen (som hon egentligen aldrig slutat att älska och som hon kallar “den avlidne mannen” trots att han lever) och sorgen över uppbrottet med den andre mannen (som hon kallar “den nye mannen”). Det är som ett slags långt och smärtsamt avsked, en sorg över ensamheten och ett sökande efter att “hitta hem” såväl bildligt som bokstavligt. “Hemma” kan vara både en geografisk plats men även en själslig plats. Det är så vemodigt och vackert.

Men som sagt så undflyende och svårgreppbart. I Klougarts roman finns ingen tydlig kronologi, inga tydliga karaktärer och inget tydligt berättarperspektiv. Alla dessa tre avsked pågår i en samtidighet.  Berättelseperspektivet växlar mellan ett “jag”, en “hon”, en “han” och ett “du”. Denna växling kan ske mitt i ett stycke och ibland även inne i en mening. De två olika männen flyter ihop, de olika avskeden vävs samman och de olika miljöerna (barndomshemmet på Jylland, sommarhuset, lägenheten i Köpenhamn) flyter även de samman. Nu och då pågår samtidigt och i en serie poetiska bilder följer man huvudpersonens själsliga resa genom dessa avsked som hon liksom aldrig blir riktigt klar med.

“Det finns vissa bilder jag aldrig blir färdig med, jag har kommit för att se dem igen och bli färdig med dem igen eller just inte, just inte bli färdig med. Fortfarande bli färdig med. Fortfarande stanna på ett ställe och sedan gå”

“Det förflutna kommer inte krypande som bilder, det förflutna hänger hela tiden i dina ärmar, släpas efter dig och ibland vill det helt enkelt bli buret.”

Det krävs sålunda en långsam läsning med många pauser. Ibland måste man liksom stanna upp och gå tillbaka och “smaka” på formuleringarna. För språket är så otroligt vackert! Lyssna bara på detta!

“Hon ler, går igenom rummet som en kniv som skär sin väg genom fiskskinn. Ett knastrande kuvert av hud på samma gång besvärat och skarpt”

“Okej, instämmer han, samlar ihop sig själv som ett krossat glas, han går så genom staden. Plockar upp fler och fler skärvor, droppar så genom staden, skär sig hela tiden.”

När man väl släpper taget om förväntningar på en tydlig kronologi och historia och istället bara långsamt låter sig sugas in i språket och stämningen så är denna roman en ren njutning.