Om konsten att vara människa på isländska västkusten

SommarljusDet är inte helt enkelt att återge vad Sommarljus – Och sen kommer natten av Jon Kalman Stefansson (Weyler förlag) handlar om. Men ska man sammanfatta det hela så är det nog om konsten att vara människa.

Vi får möta människor i ett litet samhälle på den isländska västkusten. Alla lite speciella på sitt sätt. Berättarrösten är ”vi” i betydelsen vi som lever i byn. 

Genom nedslag i olika livsöden får vi (läsare) ta del av händelser och känslor som präglar livet. Skvaller, kärlek, otrohet, självmord, avund, övernaturlighet och allmän tristess över den grå vardagen i ett litet samhälle är några av ingredienserna. Men också mänsklig omtanke och möjligheten att vara den man är.

I samhället lever ”Astronomen”. Länge betraktad som byns mest framgångsrika man tills han blir besatt av latin och stjärnsystemet. Han offrar sin jeep, hus, hustru, familjeliv och goda rykte för ett liv med dammiga böcker och studier av stjärnor och planeter genom en stor stjärnkikare. Där finns ”de tio armarna”, fem kvinnor som blir arbetslösa när byns stolthet Stickateljén lägger ner. Bitterhet och avund mot de två kvinnor som lyckades skaffa nya jobb präglar deras vardag.

Vi möter också Jonas. ”Jonas är mager och tunn, strax under medellängd, han är ömtålig, klampa inte på honom för då går han sönder.” Jonas pappa är byns polis som en dag hänger sig i vardagsrummet i den bostad han delar med sonen. ”Byn” ser dock till att ta hand om sköre Jonas.  Kjartan är bonden som efter en passionerad otrohetsaffär med grannfrun fick lämna sin älskade gård för ett liv i byn för att försöka lappa ihop äktenskapet. Nu jobbar han på lagret där det händer övernaturliga saker som hänger ihop med marken det är byggt på.

Elisabet med ”sin svarta, tajta sammetsklänning” är kvinnan som många män i  byn i hemlighet åtrår men hon väntar bara på sin älskare som reser runt i världen och skickar mystiska vykort hem till byn.

Ja, berättelsen är full av detaljer och personerna återges ömsint med ett stundtals mycket poetiskt språk. Eller vad sägs om rubriker som ”Tårar har samma form som rodbåtar”? Jon Kalman Stefansson har tidigare skrivit poesi och det märks. Men trots många vackra formuleringar tyckte vi Pocketpinglor att det blev lite för pretantiöst, stundtals lite väl ansträngt. Och trots många intressanta karaktärer så är det ingen som riktigt lyckas beröra på djupet. Hans kvinnoporträtt känns exempelvis inte helt trovärdiga.

Vi kunde inte riktigt sätta fingret på varför, men konklusionen blev att ”han tar i för mycket”. Betyget blev till slut två pinglor av fem möjliga.

 

Hedvig B

Kommentarer: 3

  1. avatar
    Pia 2014-11-10 at 02:27

    Bra sammanfattat Hedvig. Mycket bra. Dessutom lyckas du få berättelsen att låta mer spännande än den verkligen var, vilket du i och för sig balanserar upp (ner?) med vårt betyg. Så jag tycker att du borde skriva en bok och därmed visa vart skåpet ska stå.

  2. avatar
    Hedvig B 2014-11-13 at 09:31

    Pia: ha ha. Känns som hög humor just nu:-)

  3. avatar
    Katarina 2015-01-04 at 07:40

    Två pinglor är inget bra betyg – men på din beskrivning tycker jag att boken verkar spännande och skön på något sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *