Det mytomspunna Tjernobyl
I dagarna är det 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. En sådan där nyhet som man verkligen minns från sin barndom. En skrämmande nyhet som dessutom inte låg alltför långt bort från trygga Sverige. Mitt nästa möte med Tjernobyl var när jag läste Svetlana Aleksijevitjs fantastiska reportagebok En bön för Tjernobyl. Här fick man möta människorna som verkligen drabbades av katastrofen och man fick en inblick i hur den lilla människans liv och vardag slogs sönder av denna katastrof som ingen egentligen insåg vidden av.
Nu har jag återigen stiftat bekantskap med Tjernobyl, denna gång i Madeleine Hessérus roman Elefantens fot. Titeln syftar på den form som den stelnade härdsmältan i Reaktor 4 har antagit och som sedermera kallas just “elefantens fot”. I denna roman möter vi den svenska forskaren Katarina, som delvis i flykt från sitt egna förflutna, söker en tjänst på ett forskningscenter i Ukraina. På detta center arbetar ett flertal forskare, från både “öst och väst”, med att kartlägga vad som händer med naturen i det strålningsdrabbade området. Här finns den ukrainske forskaren Grigorijj, uppvuxen i det forna Sovjet, även han på flykt från sitt förflutna. Redan vid deras första möte känner de båda av laddningen dem emellan, men denna passionerade förbindelse försvåras av en tredje part. Olga, en av de andra ryska forskarna på centret och som Grigorij tycks ha ett komplicerat förhållande till.
Det är ett klassiskt triangeldrama som i sig inte är så intressant eller nytänkande och det är inte heller på grund av kärlekshistorien som jag fascineras av denna roman. Det som fångar mig är Hessérus målande och suggestiva beskrivningar av den “förbjudna zonen” och det spöklika området kring Tjernobyl. Forskningsteamet gör flera resor in i den förbjudna zonen där tiden liksom stannat och där naturen har tagit över människans värld. Människorna evakuerades i all hast från sina hem i tron om att de snart skulle få komma tillbaka. Men så blev det inte. Skolböcker ligger framme, disken står kvar och leksaker likaså. Det ödesdigra ögonblicket liksom fastfruset i tiden. Spöklikt och tyst. Förutom några “återvändare”, människorna som trotsar hotet om strålning och som återvänt till sina hem. Hessérus stämningsfyllda skildring av denna märkliga värld är romanens stora behållning. Det är också intressant att få ta del av livet på ett laboratorium bland en massa “nördiga” forskare. Naturvetenskapen präglar språket och karaktärerna i romanen och det känns ganska trovärdigt. I alla fall för en utomstående som normalt inte har tillträde till denna värld. Hessérus har tydligen gjort ett digert researcharbete och bland annat rest in i den förbjudna zonen tillsammans med ett team av forskare. Otroligt spännande att få ta del av denna “bortglömda” värld.
Några dagar efter att jag läst klart romanen så läste jag denna artikel i Svd med anledning av 30-årsdagen. Tjernobyl är ju numera en turistattraktion av stor mått och i artikeln beskrivs spökstaden Pripjat som fylld av turistgrupper i vart och vartannat gathörn. En bild som lite störde min upplevelse av Hessérus roman och krockar med den bild som växer fram under läsningen. Bilden av en suggestiv värld av tystnad där naturen liksom tagit över människans territorium och gjort henne överflödig. En ganska fascinerande bild. Men icke! Även hit hittar turisterna och kommersialismen.
Hessérus var en ny bekantskap för mig och jag känner att jag gärna skulle vilja läsa hennes två andra verk Till Isola och Staden utan kvinnor.
