När är livet inte längre värt att leva?

”- Du kommer att gråta floder. Den absolut bästa boken jag läst.”

Ja, det var med dessa ord jag lämnade bokhandeln för en dryg månad sedan. Den unga kvinnan i kassan – som vid närmare iakttagelse med stor sannolikhet är litteraturstuderande – definierade den till och med som ”life changing reading!”

Det finns mycket att stanna till vid redan här. Är det verkligen likhetstecken mellan en bra bok och en ledsam bok? Är det i detta avdomnande och uppgivna tidevarv först när det blir riktigt ledsamt som vi kan öppna upp och beröras? Och sedan är det det där med förväntningar. Ska en verkligen ge sig i kast med en bok när ens förväntningar är skyhöga redan innan en läst förordet?

liv

Över till boken i fråga: Ett litet liv av Hanya Yanagihara 

Fyra unga män flyttar efter sina studier till New York för att förverkliga sina drömmar. En vill bli skådespelare, en annan arkitekt, den tredje konstnär och så har vi Jude St Francis. Den, får jag för mig, mycket vackre och svårt handikappade mannen med ett mer än lovligt mörkt förflutet.

Männen utvecklar starka men samtidigt oerhört komplicerade relationer över den livstid vi får följa dem. Parallellt med Judes framgångsrika karriär som jurist rullas hans barndom upp och genom den tegelstenstjocka (eller förresten tänk med lecablock) romanen återfinns det mest horribla, hårresande och tragiska livsöde du någonsin kan tänka dig. Eller inte. När en tror att det inte kan bli värre adderas ännu en bedrövelse. Alla med djupa undertoner av dominans, makt och förnedring.

För en person som Jude blir det så klart vansinnigt svårt att utveckla och bibehålla relationer i vuxen ålder. Och i stunder är det ofrånkomligt att reflektera över om hans liv verkligen är värt att fortsätta levas. Men Jude är förunnad med människor omkring sig som verkligen älskar honom, på det där rätta sättet. Som vill honom väl och som hjälper honom trots att han oftast beter sig på ett sätt som borde resultera i det omvända. Ett beteende som kan tolkas som ett undermedvetet – eller medvetet – test av vännernas lojalitet.

Skrivstil
En helt förbjuden tanke som poppar upp då och då under min läsning är att jag egentligen inte tycker om Jude. Att jag har svårt att känna något för honom. Med bara några kapitel kvar av den 800 sidor långa boken har jag ju för sjutton inte ens fält en tår.

Det är en välskriven, stark och mycket tänkvärd läsning som Yanagihara erbjuder. Men när den ena tragedin, värre än den föregående, radas upp blir det liksom för mycket. Överdoserat. Övertydligt.

Betyg
Pinglorna är eniga om att boken som skövlar jordskredslika framgångar över hela världen är bra. Men inte världsklass. Det blir 4 tårdrypande pinglor av 5 möjliga.

Pia W

1 kommentar

  1. avatar
    Mia D 2017-11-08 at 08:00

    Så bra sammanfattat, Pia! Jag har precis samma upplevelse av romanen. Vill inte ha den oläst men blev aldrig fullkomligt uppslukad som jag hade hoppats på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *