FUCK CANCER
Jag har en vän. Hon är 44 år och kommer väldigt snart att dö i cancer. Det är fördjävligt.
Stötta organisationen Ung Cancer. Köp det viktigaste armbandet någonsin.
Tror inte att jag gråtit så mycket sammanlagt i mitt liv som jag gjort sedan min vän för en tid sedan fick beskedet att hon fått en alldeles vedervärdigt aggressiv cancer och har en utmätt tid kvar att leva.
Allt detta har påverkat mig mer än någon annan enskild händelse någonsin gjort. Allt blir liksom på riktigt. På allvar. Råare. Brutalare. Ondare. Och samtidigt vackrare, starkare och finare.
Prioriteringarna hamnar på mer rätt ställe. Sårbarheten mer uppenbar. Ärligheten och närheten känns viktigare än något annat och vänskapsbanden byggs starkare än någonsin.
Alla känslor intensifieras, också sorgen… den där helvetes jävla sorgen som obarmhärtigt river runt i bröstet och som tillsammans med känslan av fullkomlig maktlöshet har en nästintill förlamande effekt.
FUCK CANCER.
FUCK, FUCK, FUCK CANCER!
Det tog väldigt lång tid innan jag kunde förmå mig att läsa Kristian Gidlunds bok I kroppen min. Att lyssna på hans sommarprat hade så klart givit mig en förvarning om vad som väntade och jag visste i sanningens namn inte om jag skulle orka läsa boken.
Gidlund gästade det omåttligt populära programmet Jills veranda. Sevärt!
Men slutlige kändes det som det enda jag kunde och ville göra. Ett utlämnande berättande utan någon sentimental underton erbjöds. Tvärt om var många av hans korta reflekterande texter kantade av genuin humor som balanserades på eggen till bråddjup sorg. Och så skriver han om sin kärlek till Dalarna och hästar, två oerhört viktiga element i hans unga liv.
Vill inte betygsätta en bok som denna. Känns liksom inte relevant, men i min egen sorg blev läsningen något fint även om verkligheten ibland kändes alldeles för nära. Det får bli mitt betyg.
Innan sjukdomen var Gidlund en rockstar trummis med bandet Sugerplum Fairy från Borlänge, Sveriges mesta musikstad.
Ja Pia, det går inte säga mycket annat än FUCK cancer när den ger sig på unga människor. Det är så orättvist. Tänkte på dig och din vän senast i går när jag läste ut “Förr eller senare exploderar jag” som ju också handlar om cancer. Mia har tidigare bloggat om den här : http://www.pocketpinglorna.se/tyckt-om-bocker/2013-11/helt-uppslukad-av-en-bok-antligen/
Och jag håller med henne det är en fantastisk bok på många sätt som kanske du också skulle läsa nu. Kram
Håller med dig, Hedvig, att det är tröstefull läsning även om tårarna flödar. För det är en grym sjukdom och jag lider så med dig, Pia, och din vän och hennes familj. Det är “för djävligt”! Inget annat! Jag har inte vågat mig på Gidlunds bok men jag lyssnade på hans sommarprogram i somras och det var fruktansvärt smärtsamt och vackert på en och samma gång. Hans språk var så otroligt vackert! Han formulerade sig så fantastiskt väl! Stor kram till dig
Den ligger och väntar i min bokhög…
Saknar ord! <3
Läst ut “Förr eller senare exploderar jag” nu. Väldigt fin. Tack för tipset. Det svåra (vilket är mindre än försumbart i sammanhanget) med att vara den som sitter bredvid är maktlösheten. Och rädslan för att göra och säga fel saker. Och i den rädslan riskera att inte göra något…
Det är verkligen vedervärdigt!!
Maktlösheten i att inte kunna påverka, ilskan och orättvisan är så enormt stor.
Jag lyssnade också på Gidlunds sommarprogram och blev starkt berörd av hans rättframma språk. Men som Mia har jag inte vågar mig på hans bok.
Varma Kramar till dig Pia!!!