Based on a true story
När verkligheten överträffar fiktionen, då blir det bra film. För att hinna se så många Oscarsnominerade filmer som möjligt innan den stora galan senare i februari har jag toksprungit på bio den senaste tiden och slagits av hur många av dem som är verklighetsbaserade.
Jag upplever alla de fem filmerna lika viktiga, för här bjuds inte bara på underhållning, välgjord scenografi och fantastiska skådespelarprestationer. Nej, perspektiv, upphov till reflektion och pinsam blottläggning av kunskapsluckor – det får tittarna på köpet.
Det är svårt att inte vara patriotisk när en av huvudpersonerna är svenskan Alicia Vikander, nominerad i klassen kvinnlig biroll. Fotot med stilsäkra vyer och interiörer från Köpenhamn gör också att det skandinaviska hjärtat klappar lite extra.
Den danska konstnären Einar Wegener/Lili Elbe genomgick under tidigt 30-tal en könskorrigering efter att ha försökt uppehålla en manlig fasad under hela sin ungdom.
Tillsamman med sin konstnärssjälsfrände (Alicia), tillika hustru, experimenterar hen med sin könstillhörighet tills det ofrånkomliga kirurgiska ingreppet är ett faktum.
Hustrun framställs som en oerhört förstående och accepterande partner och trots att hon är rejält frustrerad (ja, om en vinner en Oscar beroende på hur mycket en kan gråta i en film så ligger svenskan bra till…) så viker hon aldrig från Lilis sida och uppvisar överjordisk lojalitet.
Betyg: 4 av 5 stilsäkra pinglor. Hela miljön och fotot är så makalöst vackert och berättelsen ger verkligen ansikte och själ till ordet transgender. Men det som drar ner betyget är att det ibland känns lite klichéartat och överspelat.
Jennifer Lawrence är nominerad i klassen bästa kvinnliga huvudroll för sin tolkning av Joy, den misskrediterade men alltjämt kämpande mamman som verkar vara godheten själv.
Inte bara låter hon sin fd make bo kvar i huset hon betalar med hårt inarbetade dollares, nej både modern och fadern profiterar också på hennes godhet.
En dag uppfinner Joy på supermoppen, som slår alla andra städmoppar på marknaden med hästlängder. Filmen handlar om hur väna Joy utvecklas till en fullfjädrad riskkapitalist, vägen går via svikna löften och TV-shoppskarriär.
Betyg: 3 lite för välpolerade och gullepluttiga pinglor av 5 möjliga. Jag blir lite ledsen över att Powergirl potentialen suddas ut av typ snabba sitcomskojsig poänger. Jennifer är en coolare pingla än så, det vet vi som kollat in Hunger Games.
“And the Oscar goes to Cate Blanchett. ” Vilken karisma, vilken intensitet, vilken power. Jag blev helt blåst av stolen av hennes skådespeleri. Rodna Mary var också trovärdig och bra men kändes mer som en nödvändig bikaraktär för att kunna skapa en dialog. Nääää kanske var det lite väl hårt, men det är helt klart Blanchett som bär upp hela filmen.
Carol är en kärlekshistoria mellan två kvinnor. Förbjuden och betraktad som smutsig på 50-tale,t då filmen utspelar sig.
Berättelsen bygger på författaren Patricia Highsmiths roman The Price of Salt som hon skrev under alias för att inte röna sin identitet. (Hon skev för övrigt även den briljanta The talented Mr. Ripley.)
Carol står upp för sig och sin sexualitet och är till och med villig att offra det käraste hon har för att få rätt att älska vem hon vill.
Betyg: 5 av 5 guldiga Oscarspinglor. Både Blanchett och filmer förtjänar högsta betyg. Basta.
Som både fd Bostonian och medieintrsserad är denna rulle, som nominerats i den prestigefulla klassen bästa film, är guld.
En massa miljöbilder är tagna i mina gamla kvarter, South End. Ett av mina favvofik är platsen för en avgörande intervju, den lokala delin passeras fler gånger och den katolska kyrkan jag frös utanför i flera timmar för att heja på Obama tjänar som symbol för ondska och hemlighetsmakeri.
Filmen handlar om hur Boston Globe avslöjade katolska kyrkan systematiskt utnyttjar barn sexuellt. Målet var inte bara att hänga ut nästan hundra snuskgubbar, utan att komma åt systemet. Skaka kyrkan i grundvalarna.
Journalisterna är hjältarna (bland skådespelarna återfinns såväl Hulken som en gammal Batman). Så där riktigt old school med pennan bakom örat, slänger dom sig i och ur taxis och knackar dörr i sin outtröttliga jakt på det perfekta citatet. Tide är en anna, moralen är uppskruvad till max och resurser och tid finns eftersom branschen inte ännu drabbats av dagens massiva nedskärningar.
Filmen utspelar sig på tidigt 2000-tal, tiden innan Google reducerade dagslångt researcharbete till några sekunders knapptryckande. Tiden då jag klädde mig prick, exakt lika (trist) som den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan En riktig nostalgitripp helt enkelt, i för stora kostymer och androgyna sidenblusar.
Betyg: 5 av 5 superhjältepinglor. Punkt.
2008 års fullkomliga kolapps av den amerikanska finans- och bostadsmarknaden gick väl knappast någon obemärkt förbi, men vad var det egentligen som hände?
Året var 2008 och President George W Bush pumpade in 700 miljarder dollar i den genomkorrupta finassektorn. Allt för att hålla uppe Wall Streets, bankernas och Amerikas image. Hur i hellskotta tänkte han där?
Att desperata finanshajar förpassade miljoner amerikaner till hemlöshet, i något som är förvillande likt ett pyramidsspel är inte bara djupt oetiskt utan så upprörande att jag starkt funderar på att ta ut pengarna från banken och stoppa dem i madrassen i fortsättningen.
The Big Short gav mig absolut större förståelse för vad som verkligen ledde upp till en av tidernas värsta finanskriser, och samtidigt gröpte den ett stort hål i min redan tilltufsade tilltro till mänskligheten.
Betyg: Det är en sjukt mansdominerad film och de sorgligt få kvinnliga inslagen är patetiska – och ändå är filmen är makalös. 5 krisiga pinglor av 5. Minst. Vettesjutton om jag inte satsar en sliten Selma på The Big Short som årets film.
Room Uppdaterat slutet av februari
En ung kvinna tas till fången och lever sitt liv i ett ljudisolerat trädgårdsförråd. Förvaren har för vana att våldta kvinnan och oundvikligen blir ett barn till. En liten pojke. Som växer upp i The Room som mamman beskriver är deras värld. Det de se på TV är något annat, något overkligt. Allt för att förskona pojken och sig själv den grymma sanningen och skapa någon typ av trygghet för dem.
En dag är det dags. Dags att göra ett flyktförsök. Pojken spelar huvudrollen. Både i flyktförsöket och i filmen.
Mamman är nominerad till supporting actress men i min bok är det pojken som är den stora stjärnan och filmens verkliga behållning.
Betyg: Inga trumvirvlar och fanfarer direkt men pojken var fantastisk. 3 pinglor av 5 till den talangfulla och trovärdiga pojken. Heja honom!
