Nobelmiddag à la Pocketpinglorna!

På dagen 110 år efter att Selma Lagerlöf mottog nobelpriset som första kvinna träffades vi hos Anna för att fira. Istället för att läsa en gemensam bok skulle vi inför denna pingelträff ha läst valfri kvinnlig nobelpristagare. Det finns ju inte så många att välja på, så vi lyckades täcka ungefär hälften!

Kvällen började lite tossigt. Ursprungsplanen var att klä upp oss i våra pingeluniformer (prickiga, ärmlösa linneklänningar som inköptes av en torghandlare i våras) samt boa, tiara och ordensband. Men i det kalla ruskvädret var det ingen som kände för att sätta på sig sommarklänning, och i decemberstressen orkade vi inte heller rota fram nämnda accessoarer. Så klädkoden negligerades – av alla utom Hedvig B som kom sist i full gala-mundering, och kanske blev lite putt. När vi andra skrattade rått.

Tanken var också att vi skulle dinera trerättersmiddag à la gyllene salen. Också dessa ambitioner kom på skam, men vi fick en fantastiskt god fisksoppa som Anna lagat i sitt anletes svett kvällen innan. Trots att hon föreslagit catering – till allas protester. “Det är en bokklubb, inte en matklubb” uppläxades det förnumstigt. Vilket Anna feltolkade som att vi ville att hon skulle slava i köket som en annan mrs Pattmore.

Ja ni förstår. Stämningen var inte på topp  till en början. Men det kom ändå att utvecklas till en minnesvärd och stämningsfull kväll. Till stor del var det Marie Fredrikssons förtjänst. Dödsbudet hade nått oss under dagen och vi förenades alla i vår saknad av denna unika sångerska som vi lyssnat så mycket på. Vissa av oss mer än andra. Särskilt klassikern “Sjunde vågen”,  en låt vars text vi ägnade en del av kvällen åt att tolka…

Så vårt firande av Selma landade till sist i ett hyllande – och sörjande – av en annan hjältinna. Och självklart sörjde vi också det pinsamma faktum att bara 14 kvinnor gått i Selma Lagerlöfs fotspår, för ett årligt pris som delats ut i 118 år. Detta i ett land som (kanske falskeligen) framställt sig självt som feminismens fanbärare i världen.

Men vilka böcker hade vi läst då?

Hedvig N: Toni Morrison – En välsignelse

En berättelse som utspelar sig i 1600:talets Amerika, i början av slaveriet. Kärnan i berättelsen är en mor som lämnar ifrån sig sin dotter för att rädda henne, och dottern som aldrig förstår varför mamman offrade henne. Skam att sägandes den första bok jag läst av Toni Morrison (som fick nobelpriset 1993 och dog i år) Det kommer definitivt bli fler! Betyg: 4 av 5 pinglor.

Anna: Herta Müller – Hjärtdjur

Historien utspelar sig i Ceausescus Rumänien och handlar om en grupp vänner som gör sitt bästa för att överleva förtrycket. Genom berättelser får vi följa deras vardag i svår och mörk tid.  En svårtolkad bok med mycket symboliker. Inte någon bladvändare precis och ännu inte färdigläst…  Herta Muller fick nobelpriset 2009.  Betyg:  avvaktande då alla sidor inte är förstådda ännu.

Mia:  Wislawa Szymborska – Dikter 1945-2002

De flesta av Szymborskas dikter är enkla och lätttillgängliga (även för ovana poesiläsare) men ändå så träffsäkra och fyllda med livsvisdom. Hennes sätt att iaktta världen i såväl stort som smått gör att dikterna tål att läsas om och om igen. Några favoriter som jag “bjöd” mina pinglor på är “Lovsång till låga tankar om mig själv”, “Slutet och början”, “Kärlek vid första ögonkastet” och “Foto från 11 september”. Szymborska fick Nobelpriset 1996 och jag ger henne 5 pinglor av 5 möjliga.

Katarina:  Olga Tokarczuk – Styr din plog över de dödas ben

Karin:  Svetlana Alexijevitj – Bön för Tjernobyl 

“En fantastisk bok. Hon skriver så vackert om denna fruktansvärda katastrof. Röster och berättelser strömmar mot läsaren och det är svårt att värja sig. Man blir oerhört berörd. ” . Betyg: 5 av 5 pinglor till Svetlana Alexijevitj som fick nobelpriset 2015.

Hedvig B: Alice Munro – För mycket lycka

Jag brukar egentligen ha lite svårt för noveller. Precis när man kommit in i berättelsen och lärt känna karaktärerna så tar den slut och istället ska man ge sig ikast med nästa. Men Alice Munro är novellernas mästarinna. Varje berättelse känns som en roman. Hon är fenomenal på att återge ett helt liv på bara några få sidor, ja ibland på bara några få meningar. För mycket lycka innehåller 10 noveller om olika mänskliga öden. Några av av mina favoriter är Dimensioner och Barnlek. I Dimensioner möter man Doree på väg till en anstalt och redan efter första sidan anar man katastrofen som drabbat henne. Barnlek handlar om vänskap, utanförskap och grymheter som barn är kapabla till – och kapabla att glömma. Alice Munro fick Noblepriset 2013  och jag ger henne 5 pinglor av 5 för denna bok.

Kia: Alice Munro- Brinnande livet