Murakamis IQ84 – första pocketboken

Tidigare i sommar gav jag mig på första boken i Haruiki Murakamis triologi, IQ84 och det är en sällsynt, underlig, skruvad och fascinerande berättelse som jag genast blir uppslukad av. Jag har redan köpt den andra boken som också kommit ut i pocket – den tredje kommer i höst. IQ84 påminner mycket om Kafka på stranden, som Pocketpinglorna tidigare läst och gillade mycket. Murakami leker med funderingar kring verkligheten och tiden och väver ihop en nät av olika historier knutna till personerna Aomame och Tengo, som hänger ihop på ett förunderligt sätt. – “Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en” – säger taxichaffören i början av boken.

Aoamames taxi fastnar i en trafikstockning på motorvägen när hon har bråttom till ett möte. Taxichauffören tipsar henne om att ta en nödutgång vid sidan av vägen och trappan ner för att sedan ta tunnelbanan. Men när man gör ovanliga saker kan vardagen börja te sig lite annorlunda… På väg nedför trappan känner Aomame en underlig vridning. Den värld hon sedan möter är inte riktigt densamma. Poliserna har fått nya uniformer och på himlen syns två månar.

I den parallella berättelsen har författaren Tengo läst romanen Luftpuppan som skickats in som ett bidrag till debutantpriset. Det är en fantastisk berättelse, men dåligt skriven. Tengo får i uppdrag av sin förläggare att skriva om boken och han träffar upphovsmannen – den ovanliga flickan Fukaeri som lider av dyslexi och pratar enstavigt, entonigt. Tengo funderar över om berättelsen är självupplevd, den blinda geten skildras så verklighetstroget och vilka är egentligen “Litte people”?

Efter ungefär halva boken förstår man att berättelserna om Aomame och Tengo hör ihop och undrar när de kommer att mötas. Murakami är en väldigt speciell författare och det är historien som gör det, hans sätt att skruva verkligheten på ett lagom mystiskt sätt och hur han binder ihop alla lösa trådar i de olika berättelserna på ett väldigt skickligt sätt. På något ställe i den här första boken tyckte jag att tempot  saktade ner en aning och att texten mått bra av lite redigering. Vem vill läsa en halv sida om hur Tengo viker ihop sina kläder? Jag tycker också att Aomames och hennes väninnors sexliv inte känns riktigt äkta ur ett kvinnligt perspektiv – känns mer som att det är en medelsålders mans (Murakamis) sexuella fantasier.

Men jag gillade den här berättelsen väldigt mycket och måste läsa alla böckerna för att få veta hur det går för Aomame och Tengo. Kommer de att mötas – och möts de i verkligheten eller i den omskruvade världen med två månar – år IQ84?

IQ84 får fyra av fem pinglor av mig.

… och för alla beundrare – här finns en fansajt om Murakami.