Dilsas frihetsresa

I veckan intervjuade jag Dilsa Demirbag-Sten i Radio Värmland om hennes nya bok Fosterland. Själv(utlämnande) biografier och särskilt barndomskildringar har vi ju sett mycket av de senaste åren (Alexander Schulman, Åsa Linderborg, t.om Karlstadtjejen Hanna Hellqvist som numera hörs i P3:s morgonprogram). Men den här självbiografin är verkligen värd att läsa!

Boken börjar på Arlanda, där Dilsa landar med sin familj som 6-åring för att återförenas med fadern, som flytt från politiskt förtryck i turkiska Kurdistan. Vi får sen följa hennes och lillasystrarnas (välkända Dilba och Dilnarin “Dee Dee” ) uppväxt i Uppsala och Karlstad. I det nya landet Sverige, som hennes pappa älskar men mamman har svårt att anpassa sig i,  slits familjen sönder av kulturkrocken. Barnen drabbas också, och Dilsa själv blir bortförlovad mot sin vilja som 14-åring. Men hon lyckas stå emot trycket och egentligen beskriver hela boken en ung kvinnas kamp för sin egen frihet. En kamp mot i första hand modern, för trots att det är pappan som är våldsam är det mamman som står för det sk “hedersförtrycket”. Boken är smärtsamt utelämnande och blottande men ger samtidigt mycket hopp eftersom den visar möjligheten till förändring hos alla.

Jag har länge varit nyfiken på hur familjen Demirbag fungerat. Dilsas förra bok Stamtavlor beskriver hennes släkts ursprung som ett kurdiskt nomadfolk, och frågan är hur de tre systrarna, trots sin bakgrund, var för sig lyckats bli så självständiga och framgångsrika ( inom vitt skilda branscher). Dilsa Demirbag-Sten är inte artist som sina systrar men en riktig stjärna som liberal debattör. Hon är orädd, välformulerad och ger sig ofta in i debatter där ingen annan vågar ha en åsikt, tex  om islam ur ett feministiskt perspektiv. Dilsa står alltid upp för kvinnors rättigheter, också när det väcker ont blod och hon har på senare tid tom kritiserats för att gynna högerextrema krafter, vilket framstår som helt absurt när man läst hennes böcker.

Jag sträckläste Fosterland dan innan intervjun, och den kom att handla mycket om hur hennes familj blivit så normbrytande. Dilsa höll med om att de har brutit i princip alla tabun som finns bland hennes landsmän:
– Jag bröt min förlovning, mina föräldrar skilde sig, vi höll på med musik som inte sågs som ett riktigt jobb och var lite skamfyllt, och vi flyttade ihop med killar utan att vara gifta. Och nu skriver jag dessutom en bok om alltihop, det är väl det sista tabut, sa Dilsa.

Jag hoppas att det här inte är den sista självbiografiska bok vi får läsa  av en sk “nysvensk”. Det finns många intressanta och spännande historier där ute!

ps. Lindeborg, Hellqvist och Schulmans barndomskildringar är säkert också värda att läsa. Jag har bara inte gjort det än. Har ni? ds