Eat, Pray, Love

”Varje dag utan egna barn är som en lotterivinst.” Elisabeth Gilberts uttalande i DN Söndag för några veckor sedan fick mig att sätta morgonteet i halsen.

Får man verkligen säga så?! De som känner mig väl vet att jag älskar barn och gärna umgås med dem både mycket och länge, men de vet också att Gilberts citat lika gärna skulle kunna komma från mig. Det är dock en ståndpunkt jag oftast håller för mig själv eftersom jag upptäckt att stora delar av omgivningen upplever den mycket provocerande…

Nåväl, artikeln och den person som porträtterades fångade mitt intresse och jag bestämde mig för att leta upp en bok av henne.

Valet föll på självbiografin Lyckan, kärleken och meningen med livet, som dessutom är i ropet eftersom den i dagarna går upp på biografer med Julia Roberts i huvudrollen. Att jag dessutom var på väg till Rom, där en tredjedel av boken utspelar sig, bidrog också till bokvalet.

Parentes 1:
Att kunna synka en läsupplevelse med en plats man besöker ger liksom boken en extra dimension. Jag läste exempelvis Memoars of a geisha i Japan vilket gjorde besöket i Kyotos geishadistrikt Gion vansinnigt trollbindande och spännande. De små tingens gud fick mig att vilja stoppa varenda unge i Kerala, Indien för att höra om det var deras liv som Arundhati Roy beskrivit.

Bokrecensionen
Lyckan, kärleken och meningen med livet var verkligen ingen välskriven (många korrfel; undrar om det var brådis med översättningen…) och livsavgörande bok. Tvärt om tycker jag att den blev väldigt banal och kliché-ig och troligen gör den ingen rättvist alls till den livsomvälvande resa – både fysiska och psykiska – som författarinnan företagit.

Berättelsen börjar i NY där Elizabeth lever det ”perfekta” livet men ändå finner sig gråtandes på badrumsgolvet en natt, fast övertygad om att hon måste förändra sitt liv och levene. För att hitta sig själv bestämmer hon sig för att söka på andra platser i världen. I Rom lär hon sig italienska och konsten att njuta. Företrädelsevis av mat. I Indien förkovrar hon sig inom yoga och meditation för att nå sinnesro. I Indonesien är hon redo att finna sin inte balans och – javisst, givetvis även kärleken. Hmmmm… en föga originell story. (Hallå varför tro ni att Julia Robert blev castad till denna rulle?!)

Jag tycker att Elisabeth Gilberts memoarer bjöd på en god portion underhållning, och på plats i Rom fick jag faktiskt ett och annat skönt turisttips. Eftersom jag själv även gjort ”Yoga-dig-fri-i-Indien”-grejen för tio år sedan blev även den andra delen i boken ganska intressant, men när Liz-Matkassen slutligen landar i Indonesien hos en medicinman och faller för den vackre brasilianaren blev det lite ”too much”.

Betyget blir absolut inte mer än en medelmåttig 3:a.

Parentes 2:
På min egen ”Yoga-dig-fri-i-Indien”-tripp för tio år sedan hittade jag min egen yogi i en kyrkoliknande byggnad gjord av bambu och palmblad, på en klippavsats i Varkala, Kerala med Arabiska havet brusandes nedanför. Han hette Dr Joseph (han hade nog inget hopp om att vi tröga västerlänningar skulle kunna lära oss hans riktiga namn) och till sin hjälp hade han gummipojken på bilden; Sriikahn och Bindo, den en tvärhand höga massagegudinnan på max 42 pannor. Jag lärde mig både att vända kroppen ut och in, och att hitta lugnet i andningen. Men det där med att be till någon högre makt – det hoppade jag över.

Tänker inte på detta precis varje dag men när jag känner flyktinstinkten, som en följd av lite för mycket att göra, tränga sig på kan jag alltid sluta ögonen, andas djupt och tänka på hydda på klippan vid havet. Och det hjälper faktiskt! Och skulle det sluta fungera återvänder jag. Dr Joseph gav mig ju livslångt medlemskap.

Pia W

Kommentarer: 4

  1. avatar
    Mia 2010-10-03 at 09:43

    OJ! Länken till kolumnen av Lena Andersson och hennes inlägg i familjepolitiksdebatten bjöd verkligen på utmanande läsning. Tankar jag sällan tänkt men mycket intressant att få det perspektivet på vardagskarusellen.

    Eat, pray and love har jag sett både hyllas och sågas. Svårt att veta vad man ska tro. Elisabeth Gilbert har ju porträtterats i ett flertal artiklar nu och filmen omtalas en hel del – främst kanske för Tuva Nuvotnys möjlighet till genombrott i Hollywood.

    Känner mig dock inte så särskilt lockad utan tycker att dina här ovannämnda ”parenteser” om Rom, Japan och ”yoga-dig.fri-i-Indien” känns mycket mer uppfriskande att läsa.

  2. avatar
    Hedvig B 2010-10-11 at 09:23

    Jag fastande också DN-artikeln om Elisabeth Gilbert den där lördagen, rubriken är ju genialisk när det gäller att locka till läsning! För som du påpekar Pia så är ju detta ett oerhört provocerande uttalande för många och jag blir nyfiken både på boken och filmen. Däremot hade jag inte läst Lena Anderssons inlägg tidigare. Det var ju jättespännande! Även om jag långt ifrån håller med henne i allt tycker jag hon har poäng med det här att vi i väst borde koppla befolkningsfrågan tydligare till klimatfrågan och att skaffa barn egentligen är en oerhört egoistisk handling sett ur det perspektivet…
    Men tillbaka till det där med varför folk blir så provocerade av andras livsval. Normen är ju kärnfamilj med två vuxna och två barn. Vi har ju kommit ganska långt när det gäller att lyfta upp alternativa familjebildningar som tex homosexuella relationer med barn osv. Däremot verkar detta att aktivt välja bort barn oerhört tabubelagt och provocerande fortfarande. Och man kan ju fundera på varför… Jag har inget bra svar förutom att jag tycker mig se en liten otäck trend med ökad intolerans för olika livsval…

  3. avatar
    Pia 2010-10-13 at 07:46

    Kanske borde starta en ny version av ”Alla Olika”-kampanj… 😉

  4. avatar

    […] Det innehåller flera intressanta intervjuer, tex med Elisabeth Gilbert om hennes bästsäljare Eat, pray love (som Pia skrivit om tidigare). Louise Boije af Gennäs intervjuas om sin comeback på den svenska […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *