Magisk realism

I samband med vår Nobelmiddag gav jag mig i kast med Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez.  Jag valde den eftersom jag läste den på gymnasiet som en skoluppgift, och då hatade den. Nu var jag lite nyfiken på om jag så här 25 år senare skulle uppfatta den annorlunda. Jag mindes egentligen inget alls om vad boken handlade om, det enda jag kom ihåg var att den emellanåt gled iväg och blev helt overklig. Och det var det jag hade så svårt för som ung läsare.

Boken är en familjekrönika om släkten Buendia i en liten isolerad by i Colombia. Vi får följa dem under 100 år av krig, passion, familjehemligheter, strejker och makabra händelser. Den är skriven i en stil som kallas magisk realism, det finns alltså en realistisk kärna, som dessutom till vissa delar lär vara verklighetsbaserad, samtidigt som det finns övernaturliga inslag som vävs in i berättelsen.

Så vad tycker jag då, nu med lite mer läserfarenhet och tolerans för olika stilar? Jo, inte alls dumt faktiskt. Det är en flödande berättelse som forsar fram, ett härligt språk och en både dråplig och sorglig historia. De magiska inslagen är rätt fantastiska och bidrar till stämningen i boken. Trots att man följer en familj, så känns det inte som en sammanhållen enhet, utan personerna står liksom fria från varandra. Det är väl det som titeln förmedlar också. Det finns egentligen ingen röd tråd heller i berättelsen, utan det är familjen och möjligtvis också byn som är själva berättelsen.

Samtidigt är den inte särskilt lättläst, av olika skäl. En märklig ingrediens är att alla söner som föds i familjen får samma namn, vilket gör det rätt jobbigt att hålla isär karaktärerna. Sen är kapitlen ganska långa och saknar styckeindelning. Det gör att jag, som i stort sett bara hinner läsa på kvällen innan jag somnar, får ägna rätt mycket tid åt att klura ut var jag slutade. När jag väl hade läst ut den kom jag på att jag kunde markerat med en blyertspenna, men det är ju lätt att vara efterklok! Det här är en bok som behöver ges kvalitetslästid.

Jag är glad att jag valde den, även om det kändes lite tungt ett tag och jag längtade efter nåt mer lättsmält. Och jag kan verkligen rekommendera den, men som sagt, ge den tid och koncentration, det vinner den på.

Betyg: Jag ger den 3 pingor.

Karin H

Kommentarer: 2

  1. avatar
    Hedvig Nilsson 2010-12-29 at 10:48

    Jag försökte mig på denna roman en gång men kom inte så långt. Däremot älskade jag en annan, lite kortare bok hans skrev 1972 med titeln ”Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor”.

    Handlar om just det titeln berättar. En stackars flicka som plågas nåt alldeles osannolikt av sin häxa till farmor, och boksidorna stänker av magisk realism!

  2. avatar
    Karin H 2010-12-29 at 11:23

    Vilken underbar titel! Ingen risk att man glömmer en sån bok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *