Årets bästa deckare – överraskande bra

Jag har inte läst något av Leif GW Persson tidigare, mycket därför att jag trodde att hans böcker skulle bestå av för mycket tråkig och vardaglig polis-realism. Jag var också rädd för likheten med Jan Guillous Hamilton-böcker, eftersom jag fått för mig att jägar-grabbarna är lite av samma skrot och korn. Jag har nämligen läst en Guillou och hade mycket svårt för de ingående beskrivningarna av olika vapen och vapendetaljer hela tiden – en slags vapen-fetischism som jag ogillar skarpt.

Leif GW är dock en helt annan författare än Guillou och jag tycker att “Den döende detektiven” förtjänar priset som årets bästa deckare. Jag förstår nu att det de två har gemensamt inte är intresset för vapen, utan möjligen jakt, god mat och en limpsmörgås med falukorv och snaps ute i naturen.

“Den döende detektiven” är berättelsen om den pensionerade polislegenden Lars Martin Johansson som får en stroke och från sjuksängen löser det preskriberade mordet på en nioårig flicka. Boken är välskriven och beskriver ett klassiskt, systematiskt och antar jag realistiskt polisarbete utan att det blir tråkigt. Ibland får jag för mig att jag läser ett äkta protokoll från en polisutredning – men det kan ju faktiskt vara ganska spännande.

Sedan måste jag erkänna att jag fällde en tår på slutet över den härligt “karliga” kommissariens sista ord till sin fru. Ibland är det härligt med riktiga karlar, även om de kan vara outhärdligt jobbiga i verkliga livet.

Fotnot: Priset Årets deckare delas varje år ut av Svenska Deckarakademin.