Alice lågmälda noveller

Alice Munros namn dyker upp titt som tätt: hon hänger med landsmaninnan Margret Atwood, anses av många vara novellernas drottning och har vid ett flertal tillfällen nämnts i Nobelprissammanhang. Klart jag blir nyfiken på Alice!

Precis som min kära pingelväninna Mia är jag en stor beundrarinna av en annan Grand Novella Lady; Joyce Carol Oates, och nu ville jag jämföra hennes alster med Munros.

För mycket lycka
Mitt val föll på denna relativt nyutgivna novellsamling och jag ångrar mig verkligen inte. I tio noveller – som sammanlagt bjuder ungefär lika många mord, en handfull andra livsomvälvande händelser och till och med en revolution – levererar Munro det ena faschinerande människoporträttet efter det andra.

Med en mästerlig förmåga att beskriva vanliga människor, deras känslor och handlingar skapar hon berättelser som var för sig nog skulle kunna utgöra en hel roman.

Och hon gör det på ett lågmält och o-pompöst sätt, trots att det nästa alltid är någon slags katastrof involverad.

Några smakprov
Att författarinnan kommer från Kanada genomsyrar boken och hennes karaktärer lever ofta trygga småstadsliv eller för en stillsam tillvaro på landet. De går i skolan, knegar på jobbet, har familjer och hälsar på gamla släktingar. Ja de är helt enkelt som folk är mest. Men hur trygga de än är krävs det väldigt lite för att hela deras liv ska vändas upp och ner.

Som de två flickorna som råkar dränka en jobbig kompis utan att de knappt märker det. Eller kvinnan som övertalar sin make om att ta in en kvinnlig före detta alkoholist som praktikant i sin snickarfirma och snopet blir lämnad för den samma. Och Nitas make som åker till färgaffären och dör vid ett skyltställ. För att inte tala om pojken som under familjepicknicken ramlar ner i en ravin, vilket får honom att omvärdera livet, gå med i en sekt och ta avstånd från familjen.

Höll på att glömma den unga studentskan som går med på att äta middag hemma hos en gammal man – helt naken. Han – påklädd – rör henne inte under hela tiden men efteråt känner hon sig djupt skakad av händelsen.

Min favorit var nog ändå den första novellen om den unga städerska vars make mördar deras tre barn medan hon är hos en väninna. Han sätts på anstalt och kvinnan beslutar sig för att besöka honom kontinuerligt, ”för vem annars skulle minnas vad barnen hette eller vilken färg de hade på ögonen”…

Munro vs Oates
Där Munro väljer att vara lågmäld och ge utrymme för läsaren att själv komma till slutsatser om människors skörhet och tillkortakommanden, är Oates mer explicit och lämnar snarare läsaren med ett knytnävsslag i magen.

Berättelserna i För mycket lycka kunde lika gärna kunna vara signerade Oates, men hade i så fall presenterats på ett mycket brutalare sätt.

Jag tycker mycket om de båda författarinnornas noveller. Deras berättelser berör mig mycket och jag kommer definitivt att läsa mer av dem båda i framtiden.

Betyg
För mycket lycka får 7 av 10 möjliga pinglor av mig och jag välkomnar Alice Munro varmt till min bokhylla.

Pia W

Kommentarer: 3

  1. avatar
    Bokbrus 2011-04-03 at 08:59

    Jag har också nyligen äntligen läst något av Munro. Jag läste samma bok, ”för mycket lycka” och tyckte väldigt mycket om den.

    Nu ser jag fram emot att sätta tänderna i fler Munro -böcker.

  2. avatar
    Hedvig B 2011-04-04 at 09:59

    Jag har också länge varit sugen på Munro. Nu ska jag skrida till verket. Tack för att du påminde mig Pia!

  3. avatar
    Anna 2011-04-07 at 06:06

    Också sugen på att läsa Munro, visst har vi pratat om att läsa hennes bok ”Kärlek, vänskap, hat” i bokklubben? Var det inte Mia som hade med den vid något tillfälle?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *